Jag leker med tanken att jag kan dela upp livet i fyra faser.
1: Jag växer upp och utvecklas till en vuxen 2: jag är ny i vuxenlivet och formar mitt liv 3: jag skördar frukerna av tex yrke, umgängesliv och barn 4: jag åldras, pensioneras och närmar mig döden.

De första och sista 20 åren är ganska lika, fast tvärt om. Ett barn utvecklas och genomgår utvecklingsstadier som föräldrarna till viss del kan förbereda sig på. Det är kan säkert vara lika omvälvande för barnet som föräldrarna. Jag minns att jag tyckte att precis när jag lärt mig vad som hände och vad de behövde i en viss fas, gick de in i nästa. Det var svårt att hänga med.

De sista 20 åren i livet går jag igenom utvecklingsfaser som innebär nedrustning och förberedelse inför döden. Jag har en motsvarande känsla som inför barnet, precis när jag lärt mig vad som händer i min kropp och mitt huvud är det dags för nästa fas! Det är svårt att hänga med.

För barnen finns det en del benämnda utvecklingsfaser, trotsåldern t ex. Kanske finns en trotsålder i åldrandet också där jag motarbetar och trotsar åldrandet. En 5-åring är väldigt harmonisk, kanske finns motsvarande reaktion när man går i pension och avslutar yrkeslivet.

Jag har precis insett att jag gått in i en ny åldringsfas och insikt. Om inte Lasse hade flyttat hit hade vi inte kunnat bo kvar i huset, att det var så nära i tid inser jag först nu. Mats får inte göra något tungt arbete och jag hade inte orkat eller kunnat göra allt ensam.
Genom vår nya win/win-situation kan vi bo kvar ytterligare ett tag. Allt är som det ska!

När det är dags för nästa fas är det dags för lägenhet och troligtvis 65+ boende. Vi står sedan 10 år tillbaka i bostadskö i Stockholm och ser att vi redan nu skulle kunna börja välja bostäder.

Allt blir som det ska!

Jag läser på facebook att corona härjar i Stora Skedvi och att de därför ställer in planerade julaktiviteter. Det är för tidigt att återgå till det s.k. normala livet igen. Jag tror faktiskt inte att vi någonsin kan det!