32,4 grader visade temometern igår. Mats älskar värmen och njöt för fulla muggar! Vår lilla ljugarbänk under äppelträdet hade gått sönder så vi plockade fram husbilsstolarna så vi ändå kunde sitta där. När Lasse kom hem fixade han bänken på nolltid, han är bra han!

Trots värmen fick jag en hel del gjort men mestadels satt jag och pustade, värme är inte riktigt min grej men jag klagar inte!

På kvällen satt vi ute länge, det hade blivit mulet men var fantastiskt varmt och myggfritt. Först vid 22:30 kom myggen och vi gick in.

Vid midnatt startade ett gigantisk åskväder som härjat under hela natten och fortfarande mullrar strax före kl 8.

Idag kommer Per och ska hämta en italiensk gatuhund, Neve. Hon är c:a 3 år och ser ut som en större variant av Bianca, det skulle kunna vara hennes mamma. Hon blev utslängd av familjen när hennes husse dog och levde vilt under en period. En sopåkare brukade mata henne och bad polisen ordna ett hem, viket blev hos Anna. Per ville ha en hund men avvaktade för att katten skulle få en lugn sista tid. Anna sparade Neve för Pers räkning och eftersom katten dog för någon vecka sedan kommer nu Neve att få ett bra hem hos honom! Foton kommer i morgon!

Gårdagens händelser var negativt provsvar på covidtest för Mats, vi betalade räkningar och fick husbilens bildäck fixade efter punkteringen.
Efter helgen blir det en husbilstur. Innan dess ska Per komma hit och hämta en gatuhund från Italien som levereras av Anna. Elin kommer i helgen och stannar några dagar innan hon ska till släktgården och fira sin pappas 70-årsdag.

Den 20 juli är en speciell dag. Vår mormor Agda fyllde år och ställde till med stora, kalas på skånskt vis. 7 sorters kakor och kaffe i trädgården som svämmade över av släktingar, vänner och bekanta. Vi träffades över generationsgränserna och alltid var det några lekande barn som somnade lyckliga på kvällen. När hon fyllde 80 bestämde jag mig för att vara där varje fördelsedag så länge hon levde, hon blev 100 år!

Igår hade jag en tung dag, som så ofta visste jag inte varför. Det var bara att acceptera och vänta på bättre tider.
Mats mådde bättre och satte sig på verandan och målade en tavla medan jag tittade på. Värmen är tillbaka och hundarna fick springa fritt i trädgården. Jag har täckt över salladen eftersom Bianca gärna äter upp den!

En djup trötthet har gripit tag i mig, det är efterdyningarna efter Mats hjärtkrångel.
Igår gjorde vi ärenden i Hedemora och skickade ner saker till Tobias. Jag testade också att göra bivaxdukar, det återstår lite fler försök innan jag blir nöjd.

Värmen är på väg tillbaka och idag ska jag arbeta lite med våra odlingar. Potatisen blommar!

Gabriel Garcia Marquez har skrivit ”Hundra år av ensamhet” som är den bok jag läst flest gånger. Jag har skrivit om den här: http://www.50-tal.se/Gunillassida/recension.html

Igår landade vi efter några omtumlade dagar. Tankar och känslor har virvlat runt och funderingar kring vår situation har legat i centrum. När Mats satte sig på fyrhjulingen och körde några varv i trädgården kände han att: ”NEJ! Det är inte dags än!”. Vi stoppar alla beslut och avvaktar. Vi får se vad som händer och vad vi ska besluta oss om och

Det är som det ska!

Vi ägnade lördagen åt att slunga resten av honungen och vi fick drygt 50 kg. Ev kan det bli ytterligare en slungning i höst. Nu ska det stå till sig innan den ska röras och tappas upp i burkar. Bivaxet tänker jag försöka tillverka bivaxdukar av, de är fantastiska att förvara mat i.

Mats gjorde tjälknöl som vi åt med god fransk potatissallad och sedan pustade vi ut med en film och en whiskey.

Vi överväger att byta Mats fyrhjuling mot en vägregistrerad fyrhjulig ”moped” eftersom det inte längre kommer att bli några äventyrliga fyrhjulingsfärder i skogarna dit ambulans och räddning har svårt att ta sig fram. Nu handlar det om att kunna ta sig ut på hundpromenader, till grannar och som längst till affären i Skedvi eller Långshyttan. Det finns många varianter att välja på, mamma hade en trehjuling av en tidigare generation. Vi kan inte få en sådan av kommunen utan vi får bekosta den själva. Husbilslivet är förmodligen också över. Som vi nu kommer att leva har vi tillräckligt med sysselsättning här hemma och tillgång till fiske och natur via bil. Vi undersöker och funderar vidare.

Nu är det riktigt svalt ute, kring 13 grader och blåst mest hela gårdagen. Vi körde hem Ximena och hundarna till Långshyttan på förmiddagen och passade på att handla.

Jag körde och Mats följde med för att slippa vara ensam. Vi ägnade en stor del av dagen åt att resonera om vilka konsekvenser Mats senaste ”hjärtrusning” medför. Att inte köra bil är en av konsekvenserna. Hur ska vi hantera fyrhjulingsutflykter, husbilslivet osv. Tankarna och ideerna är många och vi låter allt smälta in, vi har kommit till en ny vändpunkt och vi får se vart vi beslutar oss att styra.

Det var fredagkväll och vi satt en stund med Lasse på verandan innan han och Mats tog filmkväll.

Idag ska vi slunga mer honung!

Ovanstående tavla målade Mats när pappa bodde hos oss en period i samband med att mamma lades in på sjukhem och senare på äldreboendet. Det var inte medvetet målat men vi såg båda pappas sköra hållning med mamma bredvid sig. Här om dagen sa Mats ”Nu ser jag dig och mig!”

Gårdagen blev delvis dagen efter och framför allt Mats har svårt att släppa tankarna på vad som kan hända. Jag var mest sorgsen men även lycklig att det gått så bra. Mats kommer inte att köra bil på ett tag och jag kommer inte att lämna honom ensam heller. Maja var orolig, säkert delvis pga vår sinnesstämning och påverkad av Biancas löpning. Hon ville helst bara ligga i knät hos någon av oss.

På eftermiddagen kom Ximena och Lasse. Trots det kyliga vädret beslutade vi oss för att testslunga den första lådan med 8 ramar. All utrustning var införskaffad och vi var nyfikna på proceduren.

Det tog med ovana hanterare nästan tre timmar och gav 15 kg honung. Det återstår minst dubbelt så mycket att ta hand om. Det var lättare än jag trodde och så gott!
Nu ska det stå några dygn för att sedan röras för att undvika stora honungskristaller. Troligtvis slungar vi de resterande ramarna under helgen.

Kvällen avslutades med Matslagad pizza och några glas vin. Ximena och hennes hundar övernattade i gäststugan.

Nu vet vi att Mats hjärta rusade upp i 230 slag igår och att ICD: n gick in och korrigerade under 9 sekunder. Senast den korrigerade var i maj men då märkte han det inte.

Vi kommer nu att bearbeta detta och ta hand om oroliga löptikar!

Både Maja och Bianca löper och är båda lite lättretliga och oroliga.
Igår morse konstaterade Mats att han mådde bra och hade bra syresättning. Han gick ut i garaget och fixade med gräsklipparen innan han satte sig i bilen för att köra till Borlänge och hämta hem de nya husbilsdäcken.

På hemvägen ringde han och berättade att hans hjärta rusat och att hans hjärtstartare ICD:n hade gått in och jobbat. Det var inte den värsta stöten utan den lättare varianten men hans puls hoppade och han kände sig medtagen. Han stannade bilen, ungefär 3 km hemifrån och ringde mig. När det hade lugnat sig lite körde han sakta med varningsblinkersen på och vi pratade hela tiden i telefon. Han fick stanna ytterligare några gånger innan han kom hem. Vi blev båda rädda och uppjagade och jag följde hans färd delvis från toaletten.

Här hemma ringde vi hjärtmottagningen för att få ICD:n fjärravläst men när Mats puls hoppade upp och ner och han kände sig dålig valde vi att ringa efter ambulans. Det är det rådet vi fått från läkarna.
Det tog en stund för ambulansen och Lasse slutade jobbet och hann komma hem och hjälpte oss skingra tankarna. Väl i ambulansen kunde vi börja koppla av. Nu fick sjukvården ta över. Jag stannade hemma med hundarna och hade packat en väska till Mats med det nödvändigaste men vi hoppades att jag skulle kunna hämta hem honom under kvällen.

Det var inte så mycket folk på akuten så han blev snabbt omhädertagen och uppkollad. Men det fanns inte någon person på plats som kunde läsa av hans ICD så att vi kunde få besked om vad som hänt. Han skulle få vänta till idag och eftersom de inte upptäckte något riktigt akut valde han att åka hem. Just nu väntar vi på besked via telefon från hjärtmottagningen.

Jag körde och hämtade hem honom och vi kunde sätta oss på verandan och pusta ut. Eftermiddagens åskväder var över och solen sken. Vi hade många känslor och tankar att ta hand om.

Det här är vår verklighet. De senaste åren har varit rätt lugna vad gäller hjärtat men vi vet att när som helst kan det hända, har det hänt en gång är det lättare att inse (eller befara) att det kan hända igen. Det gäller oss båda (och alla andra) och när något händer kommer tankarna, är det slut nu…

Jag tänkte att det var underbart att vi gjorde fyrhjulingsutflykten dagen innan och att vi hade en sån fin upplevelse tillsammans. Ifall att…

Hur som helst satt vi länge på verandan, lyssnade på musik, tittade på solnedgången, pratade om våra tankar och känslor, chattade på sociala medier och med familjen och var tacksamma över att sitta där tillsammans.

Det var och är ”gött” att leva!