När det händer nåt med Mats hjärta sätter det igång våra tankar.
Mats tänker att ICD:n gång efter gång startar hjärtat och att det blir oftare och oftare. Någon gång jobbar den för sista gången. Jag tänker detsamma och inser att det som inte får hända kan hända. Vad gör jag då? Vi tänker också att det kan vara jag som försvinner först. Vad gör Mats då?
Jag antar att många äldre har samma tankar även utan våra problem. Att ta varje dag som den kommer och se till att det är ”gött att leva” är det bästa och förnuftigaste. Det gör vi för det mesta men det är heller inte fel att tänka lite längre. För min del gör det mig tryggare. Att ge varandra förutsättningar att fortsätta livets vandring på egen hand.
Men just idag har jag svårt att landa och jag hör att detsamma gäller Mats. Då vill jag tillåta sorgen och tankarna en stund för att så småningom hamna tillbaka i ”tilliten” och att allt blir som det ska.
Jag tänker på vad jag skulle vilja göra om jag blir ensam. Ser jag några möjligheter i det? Jag struntar totalt i det praktiska, det vet jag fixar sig. Jag tänker på hur och om jag kan göra livet ”gött” igen. Det är en tanke som jag ska ha med mig när det behövs! Att ta reda på och förverkliga möjligheterna!
Troligtvis blir Mats kvar på sjukhuset ytterligare ett dygn så att de kan se över medicinering och hålla koll på hans hjärta ett tag till. Det är tomt här hemma, det tycker både hundarna och jag. Hundarna vänta på Mats och springer vid minsta ljud hoppfullt till dörren.
