Vi lämnade Lökaröd strax efter klockan 10 med en fullastad bil, även med ett antal illaluktande soppåsar.
Vi är inte vana med den sopsortering de praktiserar där nere och hushållssoporna hade slutat tömmas för säsongen. På återvinningscentralen fanns enligt webbsidan ingen station för det heller så vi tog helt enkelt med oss dem. Den övriga sopsorteringen fungerade bra men blöjor och hundbajspåsar fanns det inte någon station för. Vi gjorde därför som en hel del andra, letade efter soptunnor på någon av rastplatserna och när vi hittade två var de överfulla av sopor. Det stod även en svart sopsäck bredvid. Jag tryckte ner den flesta påsarna och skäms för att jag ställde resten tillsammans med sopsäcken. Att det ska vara så krångligt!

Sverige hade toppenväder, det var praktiskt taget ingen vind och solen strålade tills en stor vacker fullmåne tog över belysningen. I Skåne hade de precis skördat majsfälten, vi var förvånade över att de odlar så mycket majs. Träden var fortfarande gröna men några guldstänk hade börjat dyka upp.
Vi körde genom Bjärnum, mammas hemby utan att besöka graven denna gång men tankar skickades till dem alla i familjegraven. En otäck olycka hade precis skett vid korsningen vid OlofNils och banken och trafiken stoppades av brandbil, polis och ambulanser. Då var det bra att kunna vända bilen och ta en alternativ väg, via mammas gata – Boställsgatan och skolan, och kunna köra förbi stoppet och komma vidare.
Mats sov den mesta tiden under körningen mot Jönköping och en paus vid Brahehus. Vid Vättern låg det dimma mitt ute på sjön.

Söder om Askersund behövde jag en bensträckare och där hjälpte vi några olyckliga äldre tyskar som tillsammans med en svensk väninna hade stannat på sin resa Vättern runt. Vi förstår inte hur, men de hade lyckats låsa in sina mobiler och bilnyckeln i bakluckan. Vi hjälpte dem att ringa ders försäkringsbolag och att fixa en bärgare och jag piggnade till ordentligt under den dryga timme det tog. De var överlyckliga och så tacksamma för hjälpen.
Sista stoppet gjorde vi i Örebro och den sista biten blev mörkerkörning i månens sken men då gick bilen nästan av sig själv och stannade utanför huset vid 22-tiden. Lasse hjälpte oss bära in den tunga syrgasmaskinen och vi var hemma igen!

Borta bra men hemma bäst!

12 timmars bilkörning satt kvar i våra kroppar och det tog några timmar innan vi mentalt hade landat. Hundarna var lyckliga över att kunna springa fritt i trädgården och slocknade mycket tidigare än oss. De är fantastiskt lätta att ha med sig på bilresor.

Jag har sovit mycket gott i min egen säng och idag kommer det inte att bli mycket gjort.