Jag sitter nu på tåget mot Stockholm för vidaretransport med buss till Malmö. Jag behöver detta avbräck från vardagen och kommer tanka energi och glädje men naturligtvis även bli härligt trött.
Det är 6 år sedan Mats hjärtstopp och det har varit en lång process att bearbeta vår nya verklighet och att anpassa oss till en bra vardag tillsammans. Mats har fått avstå mycket och acceptera att släppa taget, dessutom tar han dagligen hand om diverse biverkningar och besvär. Jag är glad för att han kan be om hjälp och framför allt jag men även Lasse bistår med det han behåöver och ber om. För min del handlar det om en frivillig bundenhet och lätt uppoppande oro. För Lasse är det självklart att ställa upp.
Mats klarar det viktigaste på egen hand men är i vissa avseenden helt beroende av hjälp. Vi har förberett så att han gör så få riskmoment som möjligt medan jag är bortrest men jag känner ändå att det är ett risktagande. Vi är helt överens om hur viktigt det är för mig att få dessa andningspauser där jag blir påmind om min egen kapacitet och mina egna möjligheter.
När jag tittar på detta foto känner jag både kärlek och ömhet. Tillsammans möter vi åldrandet och livet på det bästa sätt vi kan. Fast jag har lite svårt att fatta hur snabbt livet gått och att vi har åldrats så snabbt.