Det är en underlig tid vi upplever. 2019 var ett år som vi vill glömma och 2020 blir ett år vi aldrig glömmer. Mina två första pensionärsår har inte blivit som jag hade önskat mig.
Vi har det mycket bra i karantän, att bo på landet med naturen nära och kunnas vistas ute hur mycket som helst. Sedan vi skaffade våra gasmasker kan vi även handla och vistas bland folk, även om vi undviker det så mycket som möjligt. Husbilen ger oss enorm frihet, en fullt utrustad rullande karantän.

Det som är svårt är att hålla avstånd till barnen (förutom Tobias tack och lov), att de inte kan komma hem och vi kan inte besöka dem… vilket innebär att vi ses alldeles för sällan och livet blir oerhört mycket fattigare.

Elin och Åsa vistas just nu på sin släktgård i Ornäs. Gården utnyttjas flitigt av släkten och många kan vistas där samtidigt. Igår åkte jag dit för att träffa dem och deras kusin Anna.

Jag tillbringade några eftermiddagstimmar tillsammans med dessa favoritmänniskor ute på verandan. Vilken lycka!

Det är underligt och så tråkigt att inte kunna krama om dem!

Jag glädjer mig åt att Åsa och Linus kommer att komma hem nästa vecka och sova i ateljen/gästhuset. Vi håller tummarna för bra väder så att vi kan äta och umgås mycket, det är utomhus som gäller!