Mats har haft några sämre dagar och jag tror att det beror på att han nu minimerat kortisondosen. När kroppen är i obalans blir han rädd och triggad. Jag vet inte om han har ångest, men kanske.
När går rädslan över i ångest?

Wikipedia: ”Ångest eller ångesttillstånd är ett sinnestillstånd som karakteriseras av stark rädsla, nervositeteller oro (enligt Svensk MeSH, ständig känsla av oro, ängslan och överhängande faror), vare sig det är situationsbetingat eller inte, men som inte beror på ett faktiskt hot eller en överhängande fara, utan föreställda hot eller på andra sätt negativa situationer.”

Jag har haft det jag kallar för ångest under hela mitt liv. Under vissa perioder ofta och mycket. Jag minns bara några tillfällen då jag haft panikattack, några gånger som barn och en gång i början av min giftstruma. Min ångest har kommit i perioder oftast sammanhängande med att jag känt fysiska förändringar av något slag. Morgonångest har jag också haft i perioder, då har det mest handlat om sociala företeelser, typ: Varför sa jag så?
I samband med min cancer och när jag träffade Mats, hittade jag verktyg att hantera ångesten och under en lång period var jag helt fri och det kändes som jag svävade på moln. Min meditation som jag startade med på 80-talet har hjälp mig med den sociala ångesten. Under cancertiden började jag reika, vilket hjälper mig att lita på min kropp och inte bli rädd för olika fysiska förändringar. Jag har också fantastisk hjälp av min Doris, den kraft eller skyddsande eller Gud eller vad det nu är som skänker mig lugn när jag ber om det.
Numera kan tankarna komma men mina ”verktyg” gör att jag oftast kan hindra dem innan det skapar ångest. Social ångest och morgonångesten har i det närmaste försvunnit, jag har lärt mig att förlåta mig själv, även om jag blir ruskigt trött på mig själv ibland.

En annan typ av rädsla är att det ska hända mina närmaste något och den oron gick över i ångest efter Mats hjärtstopp. Det är numera bättre men varje gång han beter sig annorlunda, ropar till eller snubblar kommer skräcken. Döden är väldigt nära oss och vi kan prata om det men måste hitta våra egna vägar att hantera det på. För det mesta kan jag leva och njuta av nuet utan att oroa mig för framtiden.

Mitt sätt är att förbereda mig på att det värsta händer. Att försöka se hur jag då skulle vilja skapa mitt liv utan gemenskapen med Mats och leta efter möjliga ljusa situationer. Det underlättar de gånger paniken och dödsskräcken sätter in. Jag kan leva ett liv utan Mats även om det definitivt inte är något jag vill. Jag vill att vi ska ha många bra år tillsammans innan någon av oss dör, för det är ju oundvikligt att det kommer att bli så en dag.