Vi hade en fantastisk fin minnesstund för Mats. Drygt 25 personer samlades, berättade, tänkte och sa farväl till honom.
Det här är vad jag berättade:

Tvillingsjäl, livspartner, själsfrände… orden räcker inte till för att beskriva vad Mats och jag blev och var för varandra. Vår kärlek växte sig starkare och starkare under åren och var på ett plan som jag sällan hört beskrivas, en mogen, respektfull, trygg och djupare kärlek än vad jag tidigare visste fanns.

Det var för precis 24 år sedan vi hittade varandra via Passagen, den tidens kontaktannons på nätet. Mats var drygt 50 år och jag några år yngre. Vi hade levt ett halvt aktivt liv med varsitt äktenskap bakom oss, ungdomskärlekar som växt till föräldrarskap och lyckliga år innan vi av olika orsaker skilde oss och gick vidare i livet.

Starten på vårt förhållande var speciell. Jag fick efter bara en månad min bröstcancerdiagnos. Mats gjorde sig ledig, han deltog och stöttade mig helhjärtat och för första gången i mitt liv kände jag mig inte ensam!
Jag hade en aggressiv cancer med en tuff årslång behandling och tror inte att jag hade överlevt utan framför allt hans men även min omgivnings fantastiska stöd!

Under denna tid startade vi vårt husbilsliv. Tillsammans tog vi upp gemensamma intressen som att måla tavlor, sjunga i kör och reste i olika husbilar runt i Sverige och gjorde landhugg eller stannade till hos vänner och släktingar. Vi skötte ett 30-tal hemsidor och drev konstgalleri tillsammans.

Gemensamt var också att våra föräldrar bodde i Skåne och det blev många resor ner till dem under deras livstid.

Vi blev sambos när vi hittat huset i Arkhyttan och det blev vårt paradis. Vi har haft många fester, några släktträffar och massor av lyckliga stunder tillsammans med våra barn, släktingar och vänner men även vi två tillsammans. Det finns otaliga stunder att minnas, som när vi ordnade utställningar i fabriken, satt på älgpass tillsammans, deltog i Konstspaning i Säterbygd, när vi dansade nakna ute i regnet, när vi gifte oss, när vi tog en öl och/eller en LaPhroaig på ljugarbänken, när vi tog hand om alla ägg, bär och frukter eller bara stannade upp och tog vara på stunden.

Vi delade livet med vår flock som förutom barnen bestått av katterna Sotis och Cosmos, hundarna Banji, Bubba, Alice, Donna, Bella, Putte, Maja och Bianca. När jag nu flyttar är flocken reducerad till mig och Bianca och vi ska ska skapa oss ett nytt bra liv nere i Malmö.

Mats död var en befrielse för oss båda. Han dog första gången för 7 år sedan, sittande i fåtöljen där hemma och tittade på skidskytte på TV:n. Jag lyckades hålla liv i honom tills hjälpen kom, vilket är en av mitt livs största bedrifter. Vi fick därefter sju extra år och kunde avsluta Mats liv och vår tid tillsammans på bästa sätt. 

I somras skedde en försämring och trots att vi var så förberedda som man kan vara så insåg jag inte hur nära slutet vi var. Jag tror inte heller Mats gjorde det. Han jobbade in i det sista på att kunna bli så pigg att han skulle kunna komma hem från sjukhuset igen. 

När han och läkarna hade gjort allt de kunde ville ingen av oss uppleva att han inte skulle kunde bo hemma eller att han skulle bli ännu sämre. Vi gjorde då som vi alltid gjort, vi kände tillit till att allt skulle bli som det skulle! Och så blev det!

Det var viktigt för Mats att säga adjö till sina närmaste och att det blev så bra som möjligt för mig när han inte fanns längre och allt det lyckades vi med! Huset är sålt, en nyrenoverad lägenhet i Malmö väntar och flyttlasset går den 15 januari. Med i flyttlasset följer Mats urna. Hans aska ska spridas i havet utanför Vitemölla i Österlen.

Så nu bejakar jag känslan av befrielse! Befrielse för oss båda!  En epok är över och jag håller med Mats om det han sa till en av sköterskorna som kom på hembesök strax innan han lades in på sjukhus för sista gången: ”Åren med Gunilla är de bästa åren i mitt liv!”

Till slut vill jag skicka en hälsning till dig Mats!

Mats!

Vi har haft fantastiska år tillsammans, men du var inte alltid så lätt att leva med. Tidigt upptäckte jag det jag kallade ”monsterMats”, då försvann du in i din värld och var okontaktbar! Du fick också se oönskade sidor hos mig, men vad gjorde det. Vi bråkade sällan, vi gick undan när det behövdes och tillät varandra att vara som vi var med en oerhörd tillit och respekt! 

Tack för din kärlek och tillit och Tack för att du försett mig med en fantastisk familj: Elin, Åsa, Tobias och Joel med sina familjer är mig så nära och kära och ger mig en fantastisk styrka, glädje och visshet: 

Genom dem kommer du att finnas hos mig för alltid! 

Jag älskar dem och jag älskar dig!