Läkaren Emma ringde igår och berättade om den nya behandlingsplanen av Mats. Han ska påbörja en kraftig kortisonbehandling som kommer att trappas ner efter hand. Vi körde direkt till Hedemora för att hämta ut medicinen.
Jag är mindre besvärad av borrelian, det är ett handflatestort område på ryggen som har kliat en hel del. Penicillinen har börjat ge effekt.
.Mats dagsform varierar och ämnesomsättningsproblemen har tagit bort det mesta av hans energi. Jag önskar att jag hade varit mer handlingskraftig men min utbrändhet gör sig fortfarande påmind.
De senaste årens väntan på ”bättre tider” passar oss dåligt eftersom vi båda vill leva och ta tillvara nuet. Det känns som om vi bara sitter av livet! Och så har vi coronan som hindrar oss från många aktiviteter och att träffa barn och vänner. Utöver det så är vi inne i min ”hatmånad”, november, då jag oftast är tung i sinnet. Men vi gör så gott vi kan för att hålla humöret uppe.

Coronaläget blir allt allvarligare i Sverige och Europa och utgången av USA-valet är ovisst in i det sista!

Igår kurade jag gryning och möttes av en solskensdag. Det är befriande att slippa gråväder och regn, allt blir så mycket lättare!

Det är fortfarande osäkert hur det går i USA-valet men under gårdagen blev det lite större chans att Biden kan vinna.

Mats blev undersökt i Falun igår och de kunde inte hitta något konstigt med hans sköldkörtel. Teorin är nu att en av de aggressiva mediciner han fick när han var akut sjuk, kan påverka sköldkörteln. Detta kan oftast botas med kortison men om det inte fungerar brukar man operera bort sköldkörteln, vilket inte är ett bra alternativ för Mats. Läkarna skulle diskutera och vi väntar besked från Emma under dagen. Vi är lättade att det inte var en tumör.

Man vet inte hur lång tid det tar innan vi får besked om vem som blir USA:s nya president.

Idag ska vi äntligen in till Falun för att undersöka Mats sköldkörtel!

3 november 2020

Varför ska vi inte tala om våra rädslor och vår oro? Just nu läggs det i facebook ut en text om varför man väljer att hålla avstånd.

Jag har lagt märke till att det verkar viktigt att berätta att man inte är rädd eller orolig. Att vara rädd är tydligen lite skamligt, eller? Jag tycker att man rent ut sagt är dum i huvudet om man inte är rädd för covid-19!
Rädslor är farliga om vi inte tar hand om dem, tittar på dem och tar ställningstagande till hur vi ska hantera dem. Kanske det är en orsak till att det är lite skamligt att prata om dem..

Jag är inte rädd för särskilt mycket längre.
Just nu är jag orolig för hur valet i USA ska utfalla och hur det ska påverka världsläget. Jag kan just nu inte göra annat än att föja utvecklingen och hoppas att vi inte går en ny ”Hitlertid” till mötes.
Jag är också orolig för vad Mats ska få för besked på sin sköldkörtelundersökning i morgon. Hittar de något och i så fall vad? Eller hittar de inget, vad ska de i så fall göra då?
Mitt förhållningssätt är att vara beredd att möta det som sker.

Vad är jag då rädd för?
Jag är rädd för covid-19, det är ett direkt dödshot mot Mats. Av erfarenhet vet jag att allting kan drabba oss, jag kan inte längre ha de skyddslappar som så många har: ”Det händer inte mig!”. För att hantera rädslan har vi vidtagit de åtgärder vi kan och känner oss relativt säkra i andningsmaskerna och vårt karantänliv.

Jag har varit rädd för att det ska hända våra barn någonting men tycker att jag med tiden vågat släppa rädslan och i stället känner tilltro till att allt är som det ska. Den starkaste känslan när det gäller dem är stolthet, jag är oerhört stolt över de individer de blivit och hur de navigerar sig fram i livet.

Den starkaste rädslan har jag kring mig själv och min hälsa. Jag växte upp med mycket ångest och oro och blev med tiden bättre och bättre att hantera den. Men först i 50-årsåldern, i samband med cancerbehandlingarna, tycker jag att ångesten släppte sitt grepp över mig. Jag fick en oerhörd tilltro till min kropp som fixade operation, cellgifter och att komma igen efter den tuffa behandlingen. Dessförinnan hade jag haft inställningen att jag med mitt medvetande och mina tankar styrde kroppen.
Numera slår jag mig till ro i min kropp, jag litar på att den gör vad den kan och ska. Jag bidrar med att försöka vara varsam och snäll med den. Trots det återfaller jag under korta stunder till rädsla och ångest, som nu när jag fått borrelia. Det varar inte länge och med hjälp av meditation, reiki och min ”skyddsängel” Doris återfår jag snabbt tilltron igen. Jag låter kroppen och antibiotikan ta hand om borrelian!

Lite klipp, både roliga och allvarliga:

Jag har varit hos vår husläkare och jag ska idag påbörja en 10-dagarskur mot det som troligtvis är Borrelia.

För tredje dagen i rad åt vi färskt älgkött, igår blev det biff.

Vad gör vi när mörkret, regnet och blåsten tar över? Igår blev det inte mycket gjort men jag laddar för fortsatt röjning på övervåningen. Lasse ska hjälpa oss att byta till vinterdäck under veckan och Mats ska på sin efterlängtade sköldkörtelundersökning på onsdag. Jag tror att jag har ett gammalt fästingbett på ryggen som besvärar så det blir besök på vårdcentralen i Långshyttan för min del.

Allt är så bra det kan vara under rådande omständigheter men jag kan inte säga att allt är som det ska.

Vi åt gott och hade lite extra fest igår, normalt brukar vi inte fira Halloween. Idag är den pappa Seveds födelsedag och vi tänder ljus här hemma för alla er vi inte längre har med oss i livet.

Jag började dagen med att se andra halvan av ”Så mycket bättre”. Jag somnade i soffan igår…

Tobias och Mats har hamnat i normalare dygnsrytm igen. Ute regnar det för andra dagen i rad så det är inomhus som gäller, inte ens hundarna vill vara ute.

Igår låg det ett tunt A4-kuvert från Kina i vår brevlåda. Det var min vinterkappa. Det är bara att bita i det sura äpplet, jag har blivit lurad. Tunn som en kofta i storlek M men som kanske skulle kunna passa en liten S- person och dessutom i obehagligt syntetmaterial.

Vi tillbringade gårdagen i slakteriet, där årets älgkött styckades och fördelades mellan oss 27 jägare. Nu är frysen fylld med 20 kg älgkött, 10 kg lammkött och 40 kg fläskkött.

Vi vacumpackade och frös in det mesta men Mats lagade till älgfilen. Det var fantastiskt gott!
Jag hade facetimesamtal med Maggan och Karin, vilket alltid är lika trevligt. Karin hade tillsammans med Magda och Pepe fått kvarterskrogen att öppna uteserveringen för sina stamgäster för att ta en öl tillsammans.

Vi kommer inte att avstå en festkväll, det gäller att ta till vara de glädjestunder som går. Vi har turen att ha Tobias här och kommer tillsammans med honom äta en halloweenmiddag i kväll!

Igår sken solen emellanåt och det grå vädret var som bortblåst. Vi förberedde dagens styckning genom att slipa knivar och göra plats i frysarna. En stor mängd hundmat blev också tillagad.
Den stora vägen mellan Gävle och Falun har varit avstängd för reparation ett dygn, vilket inneburit att trafiken tagit genvägen över Arkhyttan. Det har varit en märkbar trafikökning.

Jag tror att den senaste veckan har någon av oss tre alltid varit vaken. Mats och Tobias är nattmänniskor och de kan anpassa sovtiderna hur de vill, för Tobias passer det bra med kontakterna i USA. För Mats del är det klådan som besvärar och han tar igen nattsömnen framför TV:n under dagarna. Jag och hundarna vaknar för tidigt, de är kvar i sitt tänk och sin klocka, dvs enligt gammal vintertid vill de ha mat, dvs kl 7 på morgonen. Jag är inte överens med dem och de får vänta till kl 8, vilket de gör väldigt otåligt… De senaste dagarna har jag haft flera ögonmigränattacker, det var ett tag sedan sist. Irriterande men det går över på en halvtimme.