Stillbild ur Hanna Una Holmquists filmverk ”Lurking within dense star clusters”. Utställningen öppnade för en vecka sedan och medverkar gör 13 fjärdeårselever från Konsthögskolan i Umeå.

Sagateatern omfamnad av konstnärer
Publicerad i Västerbottentens-kuriren i fredags 23 januari 2015
Konsthögskolan gör en angelägen kommentar av en tidsanda med en grupputställning som intar kulturbastionen Saga.

The future is dark 

Corazon Belen, Chiara Bugatti, Elin Båve, Thomas Hansson, Ludvig Helin, Hanna Una Holmquist, Josef Jägnefält, Myong-Hee Ki, Viktor Lindberg, Elin Tui Lund, Jennifer Myerscough, Jakob Westberg, Samuel Åhlman

I ett Umeå som bara nätt och jämnt gnuggat vintersömnen ur ögonen, bjuder en av årets första konsthändelser på en akt som fint fångar den lätta bakfyllekänslan som ännu vilar över kulturlivet efter 2014.
Konstrasterna är effektfulla när konststudenterna, denna rörliga och brokiga art i Umeå-kulturens fauna, intar kulturbastionen Saga, detta med en utställning som i opposition mot det långsamt återvändande ljuset tjurigt hävdar att ”The future is dark”.
Uppfriskande är det förstås, vad ska man ha ett avantgarde till om inte för att leda om livsfarliga strömmar av konsensus? Och – vilket vi påminns av genom fortsättningen av det Virginia Woolf-citat som utställningen använt som bas – i mörkret finns hoppet. ”The future is dark and that is the best thing the future can be, I think”, löd de rader Woolf nedtecknade för jämnt 100 år sedan vid randen av första världskriget.
I mörkret, likväl som i de rufsigare utställningsytorna, finns potential till både nyanser, nya vyer, ja, kärlek, är alltså den Woolfska hållning som tas till låns – ett manifest man gärna omfamnar i tider då en glättig yta av feel-good med allt större frenesi putsas, medan en undervegetation av hat och hot frodas.
I Sagateatern uttrycker konststudenterna detta med ett stort allvar och genom att rent fysiskt omfamna, infiltrera, flyta in i varenda skrymsle av lokalerna – verken är ömsom spretiga och bråkiga, ömsom melodramatiska och dystopiska, och utgör i samlad styrka en kommentar till platsen; detta är en potent fästyta, varje kvadratmeter är bördig odlingsmark, en plats som låter kultur växa lugnt på obefintlig timtaxa.
Ett tekniskt drivet bidrag svarar Hanna Una Holmquist för, med sitt filmverk som visas i själva teatersalongen. På två projektionsytor, i taket ovanför publikplatserna samt på scenens fond, visas en kortfilm där tre dansare flyter genom Saga-lokalerna. Via foajén och vidare ut över de röda sammetsfåtöljerna i salongen täcker de av rummen med sina kroppar, medan en voiceover predikar den hänsynslösa individualismens seger över kollektivet.
En kommentar till förljugenhet och historielöshet ges av Elin Båve, som inne på toaletterna har angripit speglarna med papp och tjocka lager vaselin, medan futurism och rymdromantik präglar Samuel Åhlmans målade månlandskap på metall och och Chiara Bugattis stjärnhimmel på hårt strålkastarbelyst polyesterduk. Mot detta balanserar Thomas Hanssons organiska verk, av rotsystem eller underjord i genomskärning, som man får syn på när man kikar in genom en glugg mot garderoben och Corazon Belens vardagsrealistiska installation av en lägenhetsfest med skinnfåtöljer och ölburkar, som skänker rummet en air av trotsig uppgivenhet.
På det viset fortsätter verken leda väg genom lokalen i en utställning som är ett lovande första inslag av förhoppningsvis flera kommande konstnärliga bearbetningarna av ett Umeå post 2014.
Konsthögskolans initiativ löder – som form och akt, snarare än till sitt konstnärliga innehåll – samman Umeå med de stora stråken, med en tidsanda av privatiserade och uppstädade kaffelatte-städer, där politiker dukar under för trycket av byggbolag och där kulturbyggnader blivit lovligt byte.
I Kiruna, påtalade Maja Hagerman i DN i veckan, har fullmäktige nyligen avskaffat sin egen kulturnämnd för att effektivisera omdaningsprocessen och i en ny kartläggning räknar Svenska Dagbladet till mer än 100 K-märkta byggnader som i Stockholm rivits de senaste 10 åren, ofta i direkt strid mot expertinstanser.
Enligt dessa linjer skriver Umeå också sin ödeshistoria – efter den totalomvandling av staden som skett, ligger utöver Saga i skrivande stund de gamla sjukhusbyggnaderna vid NUS under bilan och lite tyder på annat än att både dessa och Sagas saga inom kort är all.
Ett tätt byggdamm hindrar en fartblind samtid från att känna de dömande blickar framtiden kastar bakåt.
SARA MEIDELL