Terror, krig och oro i Sverige och världen. En värld som inte är som någon gång tidigare i min livstid. Det är svårt att hitta ett bra förhållningssätt men glädjande att höra rapporter om den solidaritet och hjälpsamhet som visade sig i Stockholm igår!

Trots detta är det på det privata planet som största delen av mina tankar och oro finns. Vi är inte odödliga och risken att någon av oss kommer att dö ökar för varje dag och varje år. Det vet vi men vill inte, i alla fall inte nu! Vi ska ju… och … och …

Att få ålderskrämpor och sjukdomar kan också sätta hinder för det vi vill, hur förhåller vi oss till det? Hur förhåller jag mig till att kroppen kanske kommer att sätta hinder för någon av oss? Hur förhåller jag mig till att en av oss kanske dör när som helst och att sannolikheten ökar för varje dag?