är det enda finger som ännu inte är angripet. Jag har lust att lyfta det mot allt!

Vi står inför ett vägskäl. Mats är piggare, framfört allt i själen och vi börjar se möjligheter förutsatt att vi inte blir sämre. Vår utgångspunkt är att vi båda ska må bättre när Mats får rätt diagnos och behandling och jag blivit pensionär.

Jag tror att jag har fått en efterreaktion på de senaste åren. Fastän vi tagit det väldigt lugnt, anpassat oss och tagit tid till reflektion har det tärt på oss. Jag känner mig sliten mentalt, gråten ligger och lurar bakom ögonen och jag vill bara göra som Ferdinand, sitta och lukta på blommorna…

så här sitter jag med morgonkaffet vid min iPad och mitt användbara långfinger och reflekterar. Jag har lagt locket på för att inte irriteras av att jag inte kan göra det jag vill. Vi håller allt flytande men inga fönster har blivit putsade, städningen är bara på ytan, det börjar gro igen, tvätthögen växer och…

Vid omorganisationen släppte jag allt det gamla och förlorade många arbetsuppgifter och arbetskamrater. Jag håller nu på att släppa det allra sista och det innebär att jag har tråkigt. Att inte vara mitt inne i verksamheten gör att jag känner ett utanförskap som jag ogillar. Jag saknar både arbetsuppgifter och kamrater. Det är inte särskilt roligt att gå till jobbet. Jag upptäcker sånt som jag helt plötsligt ogillar. Det är intressant hur hjärnan ställer in sig. Det är helt enkelt dags att gå i pension.

Arbetssituationen i kombination med Mats och min hälsosituation blev just nu  för mycket och jag behöver en andningspaus innan jag gör mina sista arbetsdagar.

Jag pyser ut frustration och ilska och visar mitt ”friska” långfinger!