månadsarkiv: mars 2019

2 mars lördag kväll

Idag har det varit en bra dag. Mats blodtryck var lite sämre och han blev uppmuntrad att dricka mer! Jag skyndade iväg och köpte en iskall Fanta och lyckan var gjord när han fick dricka den och äta några pepparkakor till!

Mats får smärtlindring och är på bra humör. Vi hade tillfälle att prata framtid, nutid och fjantigheter under eftermiddagen. Han fick igång iPad, iPhone och musiken och kan nu lyssna i sina hörlurar.

Annelie och Ulf hörde av sig och kommer att köra ner för att besöka Mats i morgon.

Men vi vågade inte se på skidåkningen eftersom de senaste två gångerna inneburit hjärtstopp för Mats. Skulle han bli dålig idag så skulle vi aldrig mer våga se på skidor tillsammans…

2 mars kl 12:20

Innan jag körde hit skypade Mats och fick se och prata med oss alla. Jag kom till hans rum vid 9:30. Då var han lite trött men piggnade till efter en stund och var på bra humör. Han pratade med sin bror Lasse och sedan kunde vi två småprata en längre stund.

Tobias hade undrat om han kunde prata med Mats så vi fick tag på honom via Messenger. Vilken lycka för far och son! San Diego är alldeles för långt borta vid sådana här tillfällen…

Efter att suttit på tronen, som Mats kallar den flyttbara toalettstolen, somnade han men vaknade orolig och kallsvettig. Han kallade på hjälp och de konstaterade att alla värden var bra.  Det är lätt att oroa sig.

Nu har han druckit te och ätit skorpa och gurka, jag har värmt och ätit Joels goda älgfärssås. Det känns som skidåkning på TV bringar otur, så jag låter bli att påminna om det!

2 mars lördag morgon

Natten har varit lugn, jag somnade tidigt, först i soffan. När jag vaknade vid 5-tiden kom situationerna igår tillbaka och jag har en hel del jobb med att bearbeta den skräck jag kände!

Jag ska äta frukost i lugn och ro och sedan åka till Mats. Där ska  jag sitta hela dagen och jag hoppas verkligen att det blir en lugn dag, det behöver vi!

1 mars fredag kväll

Oooops, idag hände det igen!

Vi startade TV:n och började titta på skidstafetten då Mats hjärta stannade och jag fick trycka på alarmet och rusa ut efter hjälp. En hel tropp kom snabbt och gav honom hjärtmassage och en stöt och han blev snabbt återställd.

Han hade precis innan gjort en scanning av hjärtat och inte blivit uppkopplad på mätinstrument därefter, Nu kopplade de på mätinstrumenten och Mats fick smärtlindring för de ännu mer trasade revbenen. När läget var stabilt lämnade de oss men höll koll via instrumenten.

Vi fortsatte att titta på stafetten som nu var inne på andra sträckan. Vi var båda uppskakade efter hjärtstoppet och Mats sa att han var rädd för att somna och rädd för att dö. Jag var också skakad men kände mig trygg med att de höll koll via mätinstrumenten.

Plötsligt sa han att nu snurrar det och så fick han ytterligare ett hjärtstopp. Denna gång kom de innan jag hunnit resa mig från stolen och jag tänkte att nu är det slut och rusade ut i korridoren och blev omhändertagen av en sköterska. När jag lugnat mig lite ringde jag efter Joel. Klasse och Lasse ställde upp som chaufför och hundvakt igen. Det var skönt för oss alla när Joel kom.

Läkaren berättade att det inte alls var hopplöst, de är optimistiska och fortsätter hålla sig till planen med övergång till rätt medicinering men eftersom hjärtat är oroligt innan de nått dit ska de hitta ett sätt att hålla den lugnt. De funderade på att sätta en yttre pacemaker men det blev en hjärtlugnande medicin i stället. Fördelen med att det skedde en andra gång är att han var uppkopplad och de kunde se exakt vad som skett och därmed ge adekvat behandling.

Mats blev trött och lugn av mediciner och smärtlindring och somnade djupt. Joel och jag turades om att hålla honom i handen. Efter någon timme beslutade vi oss för att åka hem, Jag var utmattad och när Mats vaknade till tyckte han att det var ok att vi åkte. Jag känner mig trygg av att personalen har superkoll och de har lovat att ringa om det händer något.

Joel gör nu köttfärssås och jag tar en whisky. Jag kommer att somna tidigt i kväll.

Jag önskar att livet vore mindre spännande!

1 mars 11:15

Sköterskan ringde och sa att jag kunde komma på en gång och nu sitter jag här hos Mats och lyssnar på hans lugna andetag när han sover.

Här kom ronden och vi fick prata med läkaren. Hans värden är bättre och man försöker nu långsamt återgå till den medicinering han hade när det hände. Man balanserar också det blodförtunnande och hjärtmedicinerna.

Idag och i natt har Mats haft det jobbigt, han är dålig i magen, mår illa och har ont av revbenen men efter läkarbesöket somnade han igen. Han ligger på enskilt rum så jag planerar att sitta hos honom större delen av dagen. Det känns lugnt och skönt att vara nära honom och att ha kommit bort från det effektiva och nödvändiga tempot som var på IVA.

1 mars fredag morgon

Jag har sovit som en stock i natt, jag la mig kl 9 igår och sov till 5:30. Maja hade varit ute i köket och rivit ner och haft sönder en glasskål utan att jag hörde det.

Nu sitter jag och väntar på telefonsamtal från avdelning 27. Jag vill vara med vid ronden eftersom det var flera dagar sedan vi pratat med en läkare, likaså vill jag att Mats får sin musikkälla och möjligheter till kontakter via mobil och iPhone som var bannlysta på IVA. Jag ska också hämta ut ett läkarintyg för att överlämna vid avbokningen av min spanienresa.

Fastän jag försöker att låta bli att tänka framåt drar tankarna iväg. Hur ska vi någonsin känna oss trygga här hemma och hur bra/dåligt kommer Mats hjärta att bli? Jag hoppas att vi kan få någon slags framtidsbild klar för oss den närmsta veckan!

Nu har SPV tagit och skickat ett beslut om min förutbestämda ålderspension från den 1 januari. Jag har inte kunnat läsa ut när jag ska få pengarna för januari och februari utan bara att den ska betalas ut den 19 varje månad. Deras kommunikation är otydlig, jag chattar med dem och får svar men det tar tid och är ibland ”god dag yxkvast”. Jag tycker att de borde ha vana att kommunicera och förstå att även om det för dem är småsummor, så handlar det om en fjärdedel av min pension som jag inte fått ut i två månader! Det är kännbart och oacceptabelt!

Jag är glad att Joel är här men drar mig mest undan när jag är hemma. Jag totaltöms på energi vid sjukhusbesöken och tar hand om mina känslor och rädslor så gott det går för att ladda för nästa besök och ev besked.