2 oktober
Nu har jag börjat med en högre medicindos mot min psoriasis. Jag smörjer även med stark kortison för att se om det kan bli ännu bättre.

Jag var inte förberedd på att jag skulle reagera så starkt när Mats blev inlagd. Ingen av oss hade förutsett det och vi hade en del planer för veckan. Trots att det inte är något dramatiskt påverkar det mig starkt, jag återgår till de känslor jag hade i våras. Oviss väntan, ensamhet, passivitet och sorgsenhet. Jag sätter mig gärna i min soffhörna eller hänggungan och flyr in i serier, friidrott eller spel. Där är jag trygg!

Mats är vid gott mod när vi träffas eller chattar/pratar. Han delar rum med en annan man och tror att han ska få komma hem någon av de närmaste dagarna. Jag besökte honom igår eftermiddag, hade köpt med mig lite godsaker och vi träffades en stund. Jag blev snabbt rastlös och ville fly hem till min hörna igen.

Jag vet inte hur jag ska bemöta känslorna annat än att tillåta dem. Jag tillåter passiviteten och väntan, jag tillåter sorgsenheten och tankar som dyker upp. Mats säger att han insett hur viktigt det är att han kommer igång fysiskt, läkaren menade att varje steg han tar ökar hans chans att slippa tillslag. Han funderar på hur han ska undvika att samla på sig vatten igen när han kommer hem. Jag blir påmind om hur viktig Mats är för mig, vilket bra liv vi har tillsamman och hur bra vi anpassat oss till vår nya situation. Jag är rädd att förlora honom!

Min mage protesterar också, jag har varit riktigt bra ett tag. Jag tror att det är magkatarraktiga besvär. I natt sov jag oroligt med mycket drömmar och vaknade tidigt, långt innan gryningen.

Vi får se vad denna dag bjuder på…