Plötsligt händer det! Vi inser att vi behöver en italienska i familjen.
Anna har i Italien tagit hand om hemlösa hundar. Hon har vaccinerat och skött om dem och nu är hon i Sverige för att hitta hem åt 5 av dem. Bianca, som vi döpt om till Dobbie eftersom hon är väldigt lik Dobby i Harry Potter, kommer att stanna här hos oss! De övriga 4 har också hittat hem.
Putte är ointresserad och håller sig undan. Maja är nyfiken men håller sig också undan. Dobbie är obekymrad, hon är uppvuxen i en flock. l natt har också Greta sovit här, hon flyttar till sitt hem idag.
Mats och mina sovtider passar bra, Mats la sig när jag vaknade. Just nu sitter jag i soffan med Maja i mitt knä och Dobbie på ena sidan om mig. De vänjer sig långsamt och jag tror att de kommer att få mycket utbyte av varandra.
Igår kom maremman Greta och Anna hit med tre valpar från Italien. Greta och två av valparna ska få nya hem här i Dalarna. Valparna har sovit i burar i källaren i natt och Greta har sovit hos oss.
Maja är respektfull och nyfiken och Putte håller sig undan.
Det har mest regnat men även snöat och blåst kraftigt i natt.
Jag tillbringar mycket tid i min fåtölj. Just nu ser jag en Netflixserie ”La casa de Papel”. Mats har precis läst om Röde orm och jag tänker ta över när serien tagit slut. Jag har en målning att avsluta och på posten kommer snart barnens födelsepresent, lera. Jag ska äntligen försöka mig på att skulptera, det har länge varit en dröm.
Igår sken solen och den avslöjar obarmhärtligt oputsade fönster och änglatofflor som gömmer sig i alla vrår. Jag valde ändå att se mig om med nya ögon, det är så lätt att vara hemmablind. Vårt hem, vår plats på jorden!
Idag skickar vi tankar och kraft till en kär vän som opereras för bröstcancer!
Igår hade vi en riktigt grå dag med regn och blötsnö. Mats syresättning är mycket bra och jag glädjer mig åt att min Mats nu är ”Mats igen”. De perioder han mår dåligt har jag svårt att hantera. Han har fullt upp med att hantera sig själv och sina känslor. Jag står hjälplös bredvid och har svårt att inte dras med i hans sinnesstämning under dessa perioder. Men just nu njuter jag av att ha förmånen att dela livet med honom!
Jag hade en fin födelsedag, Mats gjorde sushi som vi åt tillsammans med Tobias. Min tårta blev så uppskattad att jag inte hann fota den. Mamma gjorde alltid en snögubbstårta till min födelsedag med smör- och vaniljkräm och jag gjorde en gräddtårta med barndomssmakerna men la till jordgubbar. Den hade en tradionell form men Elin påminde mig om att jag gjort en snögubbstårta när de var små, liksom andra föreställande tårtor.
Lasses son Hans flyttade tillfälligt in till honom igår, han är mellan två bostäder och två jobb. Det känns bra att det är liv i huset men tråkigt att vi behöver isolera oss och inte kan umgås.
Efter min födelsedag brukar jag gå in i en tyngre period, vi får se hur det blir i år.
Vi följde igår begravningen av Joel och Tobias mormor Inga. Den sändes digitalt eftersom många inte kunde delta pga pandemin.
Under gårdagen gick jag igenom mina digitala foton och utmanade mig i att försöka se på mig själv med neutrala ögon. Det blev en del skratt men i det stora hela gick det bra. Här publicerar jag ett urval.
Att bli äldre är oåterkallerligt, lite sorgligt och jag har åldersbesvär och krämpor. Vissa dagar/perioder är detta tydligt och dominerande. MEN…
Att bli äldre gör många saker så mycket lättare. Jag lägger inte ner kraft och tid på sådant jag tycker är oviktigt, jag har lärt känna mina bättre och sämre sidor och har med tiden lärt mig hantera dem på ett bättre sätt. Jag har tid och möjlighet att styra över min egen tid. Det är på ett sätt en barndomskänsla, att låta dagarna gå och se vad de bjuder på och vad jag gör av dem.
Att känna och se min kropp åldras har varit en konstig känsla men jag har inte lagt ner så mycket kraft och tid på det. Det är ju oåterkallerligt! Jag har aldrig tyckt om mitt utseende, jag ser inte klok ut på foton och jag kan räkna upp massor av skavanker och sådant jag varit missnöjd med. Det senaste året har jag ändå börjat se annorlunda på mig själv och börjat tycka om det jag ser. I de sociala medierna finns ett antal starka kvinnor som lyfter utseendefixeringen, jag följer t ex Stina Wollter och en ”en pantertant i leopard”. Det blir fler och fler som hakar på, både yngre och äldre.
Det är befriande att se dessa oretuscherade bilder och ta del av deras tankar. Tänk om jag mycket tidigare ( eller naturligtvis aldrig upplevt kraven)hade kunnat släppa alla krav på hur jag trott att jag borde ha sett ut och bara varit nöjd med mig själv. Jag tror att mina döttrar befunnit sig i en ännu värre utseendefixeringsvärld.
Nåväl, jag har alltså börjat publicera foton på mig själv där inte allt ser så bra ut som möjligt, jag övar mig på att tycka om mig ändå! Här kommer en hel radda selfies!
Jag har under mitt liv haft många dramatiska och händelserika perioder och tänkte då att jag aldrig skulle klaga om jag hade det tråkigt. Som pensionär och i karantän är dagarna oftast händelselösa och ibland har jag tråkigt.
Just nu består dagarna av vardagsrutiner, jag är eldvakt, rastar och matar hundar, plockar och gör rent i köket, sorterar och slänger sånt vi samlat på övervåningen, tvättar och städar. Det finns gott om tid till spel på min iPad och en och annan serie. Skidåkning på TV ger lite spänning, liksom nästan dagliga äverntyr med Elin i spelet Sky. Uttrycket ”Ledan är kreativitetens moder” stämmer bra på mig, jag har kommit igång med målning igen. Mats har börjat läsa igen, vi går igenom våra bokhyllor och läslustan har återkommit till honom. Han är en snabbläsare och läser gärna om sina favoritböcker. Just nu är det Röde Orm.
