Just nu är Mats i Långshyttan för provtagning. Oftast kör jag bilen, ännu oftare efter sommarens ”tillslag” av ICD:n vid en ensamkörning. Vi tycker att det är bra att han själv kan köra kortare sträckor, det måste finnas en gräns på våra rädslor. Mats kör långsamt och jag vet att det ibland är lite oroligt för honom. Själv sitter jag och tittar på var han befinner sig via appen ”hitta”. Vi kommunicerar också via telefon och sms. När det varit som jobbigast har han haft telefonen påkopplad under färden.

Detta är ett exempel på den ”spänning” vi ofta utsätts för.

Jag blev just nu medveten om detta och borde inte undra varför vi ofta är så trötta…