Vi satt och pratade med Lasse igår kväll efter att ha sett ”På spåret”. Det innebar att jag kom isäng efter klockan 12 och vaknade för första gången i år efter att det blivit ljust.

För några månader sedan påbörjade jag ett tänkt brev till mamma och pappa där jag försökte förklara vår ogreppbara och bisarra nutid. Jag misslyckades, overklighetskänslan är stark och jag har inte orden. Det var en befrielse att läsa nedanstående i DN idag. Jag har valt ut en bit av Hanna Fahls text.

Äntligen kunde någon sätta ord på det för mig ogreppbara!

I Stockholmsområdet har det den senaste tiden varit många sprängdåd och i hela Sverige pågår många dödsskjutningar som hänger ihop med gängkrig. Idag såg jag den första grafiken som visar de senaste sprängdåden. Precis innan jag la mig igår läste jag att det även hade kastats en handgranat i en port i Skarpnäck där vi brukar gå mellan mina systrars lägenheter.

Rubrikerna är dramatiska och naturligtvis lite tillspetsade men de väller över mig. Om Turkiets press på den svenska regeringen pga NATO-ansökan, planerade protester utanför Turkiets ambassad, upprustningen i Sverige och omvärlden, klimathoten där isen vid polerna smälter i allt snabbare takt, energikrisen, fattigdom, främlingsfientlighet och….

Jag hittade en intressant bok av David Thurfjell i dagens tidning, den kanske ger lite hopp. Men så klart jag undar vart vi är på väg, när Sveriges tryggaste och mysigaste gaypar sedan 30 år meddelar att de ska separera!

Men i Arkhyttan lunkar livet på, vi anpassar oss till elkris, lågkonjuktur, krigs- och klimathot och ställer skärpan på att ha det bra i vår lilla flock.
Det suddiga bara anar vi i ögonvrån.