En av fördelarna med att ha bott på många olika platser i Sverige är att känna tillhörighet till olika bygder. Härjedalen och Lillhärdal ligger mig varmt om hjärtat, där tillbringade jag den mesta tiden av min barndom. I Lund blev jag tonåring och vi bodde där i fyra år. Varje sommarlov tillbringade vi i Bjärnum, gick i simskola och jag konfirnerades hos mormor och morfar. Skånskan fick jag med modersmjölken och dialekten gör mig både trygg och glad. Vi flyttade tillbaka till Härjedalen och Sveg under högstadiet innan vi hamnade i Gävle där jag blev vuxen. Här i Dalarna har jag bott i större delen av mitt vuxna liv och har haft ett innehållsrikt och spännande liv. I Luleå förälskade jag mig i både bygden och befolkningen. Jag är inte främmande inför att byta landsdel och att flytta till Malmö är lite som att flytta hem!
Igår var Mats pigg och på bra humör. Han lagade tvårättersmiddag till Lasse och mig och vi hade en trevlig kväll och såg två filmer utan att jag somnade!
Vi har hittat ett favorit mousserande vin bland Mats födelsedagsflaskor:
När fotografen varit här pustade vi alla ut, även hundarna. Mats passade också på att elda upp gamla minnen.
Jag funderar på varför jag skäms för hur vi har det här hemma. Att det här har varit vårt paradis har berott på att vi här kunnat vara precis hur vi vill. Vi anpassar oss inte till några normer eller måsten. Det har varit en befrielse för oss båda. Närheten till naturen och all den ”fria” ytan runt oss har inneburit ett lugn och en plats för reflektioner, kreativitet och lust. Vårt hem har blivit personligt, vi har tyckt om att förändra och bygga om efter våra behov. En del lösningar har varit udda, som när vi byggde en stor hundbur i stora rummet t ex. Vi har njutit av friheten, trädgård, skogen, jakten och livet! Vi har prioriterat det som fått oss att må bra, t ex fyrhjulingar, Mats scooter och friheten med husbilen.
När vi nu ska sälja huset har jag satt på mig andra ögon, så som jag tror att andra ser på huset. De senaste årens eftersatthet har jag sett men accepterat, så som jag alltid försöker möta det som jag möter i livet. Men…
Jag ser också att det ser ut som om ingen har brytt sig, vi har påbörjade och oavslutade projekt, huset är slitet och oredan både här och där. Min känsla av skam har med integriteten att göra. Att jag/vi inte längre förmått eller orkat, tidigare hade vi ett val.
I stället för skam vill jag känna stolthet över våra val. Stolthet över vad vi skapat och åstadkommit här. Vi överlämnar ett hus fullt av möjligheter och rätt köpare kan ta över och forma livet och huset precis som de önskar.
Jag tog också lite inomhusbilder, det ska bli spännande att se vad ett proffs kan göra. Det blev drönarfoton också. Nästa vecka läggs deras bilder och huset ut på Hemnet.
Jag har arbetat riktigt hårt för att inte avskräcka blivande köpare. De senaste året har väldigt mycket förfallit och det är jag ledsen över. Förnuftet säger att det inte är konstigt att det blivit så men jag känner lite skam och behöver bearbeta det.
Förhoppningen är att någon ska se möjligheterna med husen och tomten och bli sugen att ta sig an ett husprojekt!
Nu tänker jag i alla fall vara hur lat som helst hela helgen!
Det var 9 månader sedan vi köpte vår handikappsanpassade bil i Eskilstuna. Den står oreparerad hos bilfirman och hos oss har de ställt en obesiktigad ersättningsbil.
Vi vill häva köpet men får inte kontakt med bilfirman och lämnade in en anmälan till Allmänna reklamationsnämnden för 6 månader sedan. De har inte heller fått respons från firman och lämnade igår besked om sitt beslut, som är en rekommendation. En delseger för oss men om bilfirman inte följer rekommendationen, vilket det finns en uppenbar risk för, så kommer vi att gå vidare till Tingsrätten. Innan dess återstår en dryg månads process där ARN följer upp vad som sker.
Vi hade räknat med detta beslut så den stora glädjen uteblev. Vi räknar också med att gå vidare till Tingsrätten och då kommer det att dröja länge innan allt blir avslutat. Det finns också en risk att bilfirman går i konkurs och då står vi där med eller utan en trasig bil.
Både Bianca och Maja löper, det är varannandagsregn och arkhytteleran sprider sig i gräsmattan, på golven och som fint damm i hela huset. Vi arbetar vidare med att få huset och trädgården i någorlunda skick inför fotograferingen på fredag.
Just nu längtar jag oerhört tills försäljning och flytt är över, liksom den olyckliga bilaffären. Jag skapar drömbilder om oss som obekymrade sitter vid havet eller i en bra lägenhet i Limhamn…
Våra 20 år i arkhyttan har försvunnit snabbt! Så mycket vi upplevt, mest roligt och det har verkligen varit vår trygghet och paradis här på jorden.
Jag tror att det regnade hela dagen igår men vi var vi flitiga. Kartonger sorterades, bl a Veras smycken. Jag målade en skylt till Gemensamhetsodlingen här i byn, gastuber och gasolgrill las ut till försäljning. Mats sköter försäljning på Tradera och jag på Marketplace. En gasoltub blev snabbt såld och det budas på en kommunikationsradio på Tradera.
I morse ringde Mats väckarklocka tidigt och han blev hämtad för färd till PAH-avdelningen på Akademiska i Uppsala. Vi är båda trötta efter att ha suttit uppe och tittat på spännande golf i natt. Vi har en ung skåning från Eslöv som slutade tvåa i mastertävlingen.
Jag ska fortsätta röjningen och lasta bilen för nästa tur till återvinningen i morgon. I eftermiddag går Elin på en visning av en lägenhet i Limhamn, det ska bli spännande att se bilder därifrån.
Varmt ute, javisst, men igår småduggade det hela dagen. Jag började tömma garagetältet som blivit sålt och ska monteras ner av köparen idag eller i morgon. Dessutom krattade jag framsidan av huset. Just nu är det bara lervälling men förhoppningsvis kommer gräset och vårlökarna snabbt ta över.
Vi fixade och gjorde också rent duschkabinen tillsammans. Det behövdes!
Mats gjorde världens godaste hamburgare som vi åt tillsammans med Lasse innan de åkte på modellflygsträff i Säter. Jag tittade på Fest för Abba, en 50-årshyllning, där ett par artister gjorde fantastiska tolkningar!
Nu sitter jag med morgonkaffet, solen strålar in genom fönstret och jag möter dagen. Sopbilen har varit här och det är en typisk arkhyttefredag. Sakta, sakta rensar och städar vi upp inför flytt och fotografering. Här kommer inte att stylas men vi vill att det ska se personligt och hemtrevligt ut. Vår veranda är full med kartonger som samlats med diverse innehåll. Idag blir det kartonggenomgångar och fortsatt tömning av garagetältet.
Överst på min bucketlist står en kanalbåtsresa i England. Elin, Åsa och Karin har sagt att de vill följa med. Jag har börjat titta på olika alternativ och planen är att genomföra det nästa sensommar,
Jag är mycket bekymrad över vad som sker i världen just nu men fokuserar på situationen i Sverige. 10% av våra barn lever i fattigdom, demokratiska rättigheter och fackmän ifrågasätts av politikerna som även tar beslut om att miljön försämras i stället för tvärt om.
Vi har ibland oroliga drömmar när vi står inför allt det nya. I natt slogs Mats med lejon och jag fick väcka honom för att inte få en smocka! Framtiden känns både overkligt och spännande men ska vi verkligen lämna detta paradis tänker jag när jag går runt i trädgården. Ja, det är både rätt och självklart och för min del kan det inte gå fort nog, ju förr desto bättre!
Min psoriasis har blivit synlig igen eftersom jag minskat dosen på medicinen, jag överväger den nackdelen mot att öka dosen och riskera dåliga levervärden igen eller att behöva byta medicin. Nackdelen med Metoject är håravfall. Jag tappar mycket hår och har blivit så tunnhårig att jag inte vill klippa mig kort igen. Detta och den kroppsliga skröpligheten jag upplevt det senaste året har sartat min andra ålderskris, den första hade jag vid 60. Vid 40 var jag fullt upptagen av min struma och barnen. Vid 50 hade jag fortfarande cancerbehandlingen i kroppen och knoppen och startade ett nytt liv tillsammans med Mats. Men jag och vi lever, vilket inte varit helt självklart, och vi satsar på ett fortsatt bra liv tillsammans!
Igår körde vi med ett stort lass till återvinningen och passade då också på att handla. Jag köpte också en ny räfsa och ser fram emot att städa upp i trädgården, den blev eftersatt förra året eftersom jag inte kunde gå.
Igår kom den 5:e ”staruren”. Vi hade en tunn snövit morgon men temperaturen kretsade kring nollan så det försvann under dagen. I mellansverige har det varit snökaos och trafiken har stått stilla hela natten på E4 i Grännatrakten. Det verkar som det är långtradarna som är de stora problemen. De borde inte få köra när det är orange varningar!
Systrarna skickade bilder från Molvizar och Skarpnäck!
Vi brydde oss mindre om vädret och delade en lunchportion på Skedvi Bröd i Stora Skedvi. (Vi orkar inte serveringsportioner längre och det bär emot att kasta så mycket mat) Det var en mycket god schnitzel på lokal forsagårdsgris.
Vi satt länge och tittade på foton från bröllop, konstutställningar, husbilsresor mm. och konstaterade att vi har haft fantastiska dryga 20 år tillsammans! Innan vi träffades hade vi båda långa tyngre transportsträckor att ta oss igenom och vändpunkten kom när vi träffades och i och med min bröstcancer. Vi har sett till att förverkliga det vi verkligen ville. Jag glömde igår nämna hundflocken, körsången, hönsen, motorcykeln, modellflygning, golfen, husrenoveringar, biodlingen, spanienresor och jakten. Likaså att pappa kunde bo här en period innan bra äldreboende var ordnat för dem båda. Min psoriasis och Mats PAH och hjärtproblem liksom pandemin innebar en ny tung transportsträcka. Tack vare att Lasse flyttat hit och har hjälpt oss fick vi tid att bygga upp nya mål och önskningar inför framtiden. Även Ylva Los tillkomst hjälpte till. Nu väntar det nya livet i Skåne!
Vi startade tumultartat med tonårsdöttrar och jobbig bröstcancerbehandling. För första gången i mitt liv upplevde jag att jag inte var ensam, jag hade hittat min själsfrände. Mats hade möjlighet att följa med och vara med mig under hela behandlingen. Tack vare det stödet, Elin och Åsa, systrar, släkt och vänner tog jag mig igenom den livskris bröstcancern innebar.
När jag tagit mig igenom behandlingarna omstrukturerade jag mitt liv utifrån nya ögon. Jag köpte huset i Arkhyttan och Mats flyttade in. Vi tog upp det gemensamma konstintresset och har haft fantastiska år med konstspaningar och utställningar i Arkhyttefabriken, vårt galleri Anemona och i vår trädgård. Vi skapade webbsidor och hade företag. Det gemensamma husbilslivet startade under cellgiftbehandlingen. Efter varje dos åkte vi iväg på en tur anpassad efter måendet. Vi fortsatte sedan med ett antal husbilar men testade även husvagn. Den sista husbilsresan gjorde vi för ett år sedan innan vi avslutade det kapitlet. Jägarexamen och jakten blev ytterligare ett gemensamt intresse och när vi inte längre orkade ta skogspromenader körde vi ut i naturen med fyrhjulingarna.
Elin och Åsa bodde hemma några år innan de flyttade ut och skapade sina liv. De, Tobias och Joel bodde sedan här hemma under kortare eller längre perioder.
Det var harmoniska och härliga år!
Innan jag gick i pension började Mats hälsa försämras och mina sista arbetsår blev slitiga. Min psoriasis slog till och mina händer blev mer eller mindra obrukbara. Jag var sjukskriven några månader innan jag gick i pension för 5 år sedan. Mats fick samtidigt sin PAH-diagnos efter flera års utredningar och efter ytterligare ett par månader sa hans hjärta ifrån och han fick sitt första hjärtstopp hemma i fåtöljen. Den ”resan” har jag beskrivit här i bilddagboken.
Jag är tacksam och lycklig över att dela livet med Mats och vår hundflock. I med och motgångar har vi navigerat oss fram tillsammans och ska snart möta nya upplevelser och äventyr nere i Skåne.
Har kommer klipp om Åsas dansföreställning i Göteborg:
Det är 1 april och annandag påsk, vi får se om jag blir lurad idag.
Jag sitter med kaffet och solen i ögonen igen. Om en liten stund kommer Haylie hit för att stanna över dagen. Har vi tur får vi ytterligare en skön vårdag!
När jag tagit selfies de senaste åren och tittar på bildrna undrar jag vem det där är. Jag känner mig väldigt främmande inför mitt eget åldrade utseende. Jag ser oftast inte bra ut på foton, det har jag vant mig vid. Men att känna ett sådant främlingskap har jag tidigare inte upplevt. Är det så jag ser ut, skulle jag ha känt igen mig om jag sett mig när jag var ung? Det viktigaste är ändå att jag mår bra och känner igen mitt inre och det gör jag. Där råder inget främlingskap, jag trivs och står ut med mig själv bättre och bättre. Jag ser jag fram emot att följa med på den fortsatta resan i den åldrande kroppen!
