Jag har tidigare reflekterat över att bli gammal och synen på oss äldre. Ett problem som jag inte hört mycket om är att använda den populära touchtekniken. På telefoner, iPad, spisar, airfryer, bankautomater och you name it.
Mina fingertoppar är fördärvade av min psoriasis och jag trodde länge att det bara var jag som hade problem. Det är frustrerande att ”toucha” när inget händer. Jag försöker då igen och inget händer och med tiden fattade jag att lillfingret var det säkraste fingret. Det fungerar nästan jämt.
Jag tittade på ett avsnitt med Markorio och hans mamma där han visar henne hur Instagram fungerar och var hon ska trycka. Jag känner igen mig i känslan när man gör rätt men inget händer. Då säger han igen att hon ska trycka och inget händer förrän han tar telefonen och trycker.
Det har visat sig att Mats har samma problem, vi fick byta airfryer när vi inte kunde manövrera den med våra fingertoppar. Det är lätt att både känna sig och uppfattas som lite ”trög” ( men åldern ursäktar).

Jag tror att äldre fingertoppar fungerar annorlunda än de yngres och att tekniken utprovats på den yngre publiken. Kanske är våra fingertoppar slitna, det skulle förklara varför lillfingret, som borde vara minst slitet, oftast fungerar. Kanske kroppsvärmen är sämre pga sämre blodtillförsel. I mitt fall kan det också bero på avtrubbad känsel, jag kan inte avgöra hur hårt tryck jag lägger.

Det är ändå inget större problem, jag har anpassat mig och undviker tutchfunktioner om det går. Men det är besvärande i spelet Sky som jag ofta spelar med Elin. Där styr jag med fingerrörelser och flyger med touchfunktionen, vilket innebär att jag har svårt att kontrollera mina flygningar. Ibland flyger jag som jag vill men ofta är det riktigt besvärligt. Min lösning är att jag tar hjälp av Elin, jag sitter på hennes axlar och låter henne flyga!

Jag tycker att utvecklare och tekniker borde anpassa tekniken så att även vi äldre kan nyttja den effektivt. Hur och till vem ska jag vidareförmedla detta?

Vi möter en ny vecka med fortsatt kyla, närmare 15 minusgrader. På tisdag är det träff i bystugan igen, denna gång handlar det om hälsa och sjukvård. I övrigt har vi inget annat inbokat än sushi och tårta på torsdag, min 69-årsdag.

Tänk att jag snart fyller 70! Jag minns att Mats hade lite extra mycket tankar och känslor om detta vid sin 70-årsdag och nu förstår jag honom! Vi är ju gamla och att åldras är så oåterkallerligt!

Jag har en större del av mitt liv tyckt att jag mår bättre ju äldre jag blivit, det gör jag fortfarande. För varje år har jag lättare att stå ut med mig själv och acceptera hur jag och livet är. Själsligt! Att känna och upptäcka hur kroppen åldras har jag svårare för.

På SVT går det nu ett program om äldre som paras ihop på ett hotell i alperna någon stans som har väckt en del uppmarksamhet. Jag var nyfiken och tittade på första programmet men tyckte det var ”skämmigt” och jag har funderat på varför.
Här visar man äldre som utsätts för aktiviteter som tänkts ut av yngre. De vill visa att de minsann inte blivit gamla och kan bli förälskade, bete sig frigjort och hämningslöst. Är det inte fantastiskt och lite förvånande? De förstärker bilden av att vi äldre bara vill bete oss som de yngre och det tycker jag inte stämmer!

Det fantastiska med att vara äldre är ju att jag upptäckt så många fler dimentioner i livet. Förälskelse och sexualdrift tar mindre plats och möjliggör andra värdefulla känslor och upplevelser.
Jag tycker att jag fått och får fantastiskt mycket kärlek i mitt liv. Jag njuter obeskrivligt av att ha blivit av med många av mina ”hämningar” och kan ägna mig åt det jag verkligen vill. Och det är inte att bevisa att jag inte alls har blivit gammal, att försöka se yngre ut, festa, dansa eller att bli nyförälskad.

Jag vill vara frisk, dela livet och omge mig med kärleksfulla människor, ta vara på varje dag, lyssna på musik, naturen och tystnaden, ”lukta på blommorna” och njuta av att ha förmånen att leva och bara vara.

Jag kommer att fundera vidare på detta.