Plötsligt hände det! När jag igår var till Långshyttan och handlade upptäckte jag att jag inte alls hade någon smärta. Det höll i sig hela eftermiddagen och kvällen. Jag kunde gå, stå, sitta och sova utan att ha ont. Fantastiskt! 4 månader med smärta, 2 av dem med närmast outhärdligt ont och de senaste 2 med mindre och mindre smärta och plötsligt var den borta en eftermiddag. I morse var den mildare smärtan, som jag trott att jag kanske måste leva med, tillbaka men det verkar som om jag efter uppvärmning och en del rörelse blir smärtfri. Vi får se hur det blir idag men naturligtvis hoppas jag att denna plågsamma tid är över. Jag har blivit kallad till magnetröntgen den sista oktober som är den sista undersökningen för att eventuellt hitta grundorsaken till smärtan.
Idag är det höstdagjämning och natt och dag är lika långa. Jag ser inte fram emot den mörka årstiden men vi ska ändå försöka ta hand om tiden på bästa sätt. I år har jag mycket att se fram emot. En resa till Åsa i Oslo i oktober, lilla ”Pyret” anländer månadsskiftet november/december, julen är alltid mysig, min 70-årsfest i slutet av januari och Joels föreställning i slutet av februari.
Igår lämnade vi över Chryslern till märkesverkstaden. Bilen hade svart instrumentbräda så jag körde först med volvon. Efter halva sträckan hickade den till och allt fungerade igen. Vi hade velat visa verkstaden men Mats har filmat hur det ser ut, så det gick ändå.
Vi provade också sushi på ChopChop i Borlänge och den var riktigt god (men vår är godare)!
Vi upptäcker hur lättstressade vi är. För min del kan det handla om att jag planerat att göra flera saker efter varandra tex ner i källaren och sätta på tvättmaskinen, fylla diskmaskinen och vattna blommor. Om jag inte tänker mig för kan jag snabbt gå upp i varv och bli stressad. I morse var jag ovanligt seg efter att ha somnat om på morgonkvisten och sovit länge. Mitt huvud rusade iväg men kroppen hängde inte alls med, vilket orsakade en stresskänsla. Förutom stressen blir jag fruktansvärt trött efter att ha varit ute i samhället som vi gjorde igår. Det tar många timmar att få tillbaka energin när jag kommit hem. Det är bra att vi deltar i onlinekursen i stresshantering, i eftermiddag är det dags igen!
Återvändande är ett nytt ord för utvisning/asylnekande!
Det finns en handikappbrygga i vårt närområde. Igår tog vi oss en biltur för att testa nya bilen och för att förbereda oss inför en fiskedag. Hundarna fick följa med, vi har ännu inte ordnat en bra hundbur till dem. Bilen fortsätter att krångla men om en vecka ska den lämnas in på märkesverkstad för att fixas.
Vi diskuterade bucket listor vid middagen. Lasse visste inte heller vad han ville sätta upp på sin. En gemensam sak kom Mats och Lasse på, de vill flyga ”hang” i Skåne. Varför inte kommande vår eller sommar! Mats önskar också att åka till Norge och fiska ytterligare en gång, det gäller att han får med sig någon lika fiske/båtkunnig! Jag skulle gärna åka kanalbåt i England.
Elin rapporterar att ”Pyret” blir allt mer livat. Hon ansöker om gravidpenning, vilket man kan få från v 32 om man har ett tungt och ansträngande arbete. Hon är nu i vecka 29. Åsa fick en rejäl förkylning men repade sig under helgen och förbereder en utställning i Malmö nästa vecka. De kommer även långsamt i ordning i lägenheten.
Mats och jag deltar i en onlinekurs i stresshantering som anordnas av Riksförbundet HjärtLung. I eftermiddag är det dags för andra mötet.
Myggen besvärar mig så mycket att jag helst håller mig inomhus. Min minskade dos av psoriasismedicinen verkar inte hindra dem, blodet duger! Med högre dos ratade de mitt blod! Jag lastade i alla fall ved i kartonger som Lasse hjälper till att stuva på verandan. Mats och jag planerar att åka på en fisketur idag eller i morgon eftersom sommarvädret är kvar ytterligare några dagar.
Jag har kommit på ytterligare saker till gårdagens lista, bl a att jag varit med och gjort ett barnprogram på TV. Det intressanta och tankeväckande är ändå att jag inte har en bucket list. När jag frågade Mats sa han att han inte kan göra en sådan lista, inget av det han vill kan han göra. Så tragiskt, så har nog även jag tänkt liksom att även Mats var inbegripen i min lista. Men jag ger mig inte. Jag ska göra en egen bucket list, kanhända kan Mats inbegripas i en del och kanske också stimulera honom att tänka ut en egen lista.
Jag har inte hört något från röntgen än, ben och höft är ungefär som tidigare. Jag tränar varje dag men märker ännu inte någon direkt förbättring. Största utmaningen är att stå och gå rakt, min hjärna har ställt in sig på att vänsterlutning är rakt!
Mats har verkligen kämpat med vätskekontroll och sin vikt men lyckas inte komma under 100 kg hur mycket han än försöker. Han ligger strax över och tycks stanna där oavsett insatser.
Morgonens reflektion över allt jag har gjort i mitt liv satte igång tankarna och jag började skriva ner en lista. Ingen särskild ordning utan bara det jag kom på, en del stort och en del smått. Här kommer den:
Ska få barnbarn
Haft 3 katter, Sotis, Tigertass och Cosmos
Haft hundarna Alice, Donna, Bella, Putte, Maja, Bianca
Var ofrivilligt barnlös i 5 år
Arbetat som hemsamarit
Arbetat på kolloni på Barnens Ö
Ägt många bilar, flera husbilar, flera motorcyklar
Bott i Lillhärdal, Sveg, Karlstad, Lund, Gävle, Bjursås, Falun, Ornäs, Smedjebacken, Luleå och Arkhyttan
Opererats två gånger
Bestigit en pyramid och minaret
Haft ett företag
Haft Konstgalleri
Äger ett hus
Bott i kollektiv och kollektivhus
Varit ordförande, sekreterare och kassör
Stått i en butik
Satt upp vävar och vävt
Räddat livet på Mats
Haft husvagn
Haft husbil
Tågluffat/Interrail i Europa
Flygit i småflygplan
Varit med vid ett dödsfall
Sjungit i körer
Målat och sålt tavlor och teckningar
Haft konstutställning
Haft och blivit botad från struma
Haft och blivit botad från bröstcancer
Gått folkhögskola
Läst på universitet
Utbildat mig till mellanstadielärare och systemutvecklare
Fött 2 barn
Arbetat som lärare och tillsynslärare
Arbetat som informatör, projektledare och museepedagog
Tappat allt hår
Rest till Nicaragua, Mexico, USA, Sri Lanka, Indien och Marocko förutom Europa
Bott i Ljubljana i några månader
Slungat honung
Drejat
Spunnit garn
Färgat garn
Gått utbildning i sömnad
Gått hushållsskola
Varit gift två gånger
Har jaktlicens
Har jagat älg, rådjur och räv
Har flått och styckat en älg
Rott eka
Dansat gammeldans
Seglat optimistjolle
Suttit passagerare på motorcykel
Kört 4-hjuling
Seglat i en stor segelbåt
Åkt längdskidor och slalom
Vandrat i fjällen
Upplevt fantastiska norrsken i Norrbotten
Besökt Kiruna gruva
Åkt svävare på Luleå älv
övernattat under bar himmel i Luleå yttersta skärgård
Firat milleniumskiftet på Piteå havsbad
Därefter gjorde jag en lista över det jag har ogjort. Den såg ut så här:
Köra motorcykel
Besöka Island, Irland och Nya Zeeland
Vinna pengar
bli av med lånen
Vara frisk
Hmm…. Allt utom att vara frisk och betala lån kan jag klara mig utan. Jag får ta mig en funderare och sätta ihop en bucket list!
Nu är fruktträden fulla av äpplen och päron! Mats gjorde fruktsallad som kvällsgodis.
Att ge sig ut i världen är inta alltid så lätt. Det visade sig att alla parkeringar i Falu centrum numera kräver en särskild parkeringsapplikation. Min mobildata vägrade fungera så jag fick söka mig långt bort från museet för att hitta en parkeringsplats. Jag kom 20 minuter för sent till krokin och kände mig väldigt missnöjd med mina skisser. De flesta är 2-3 minuters ställningar. Jag tror att jag blev påverkad av parkeringstrasslet och tappade helt koncentrationen den sista kvarten. Kroki en väldigt bra träning men jag behöver vara avslappnad och vara utan prestationskrav. När jag tittar på skisserna idag får de godkänt med tanke på att jag är otränad och inte hade en bra dag.
Finvädret fortsätter men vi har alldeles för mycket mygg och åkrarna är nyligen svingödslade så utevistelse är inte särskilt lockande.
Facebook översvämmas av bilder från utland, fjällen, skogen mm. Mina vänner njuter av ledighet och upplevelser. Igår slog det mig att jag känt mig lite avundsjuk eftersom det mesta av detta varit omöjligt. Sedan kom jag på att det är dumt, jag har ju upplevt allt det där och njutit så mycket. Jag är tacksam för att jag vet hur det känns att ta en fikapaus uppe på fjället, ha plockat en hink lingon eller hjortron, suttit på ett utecafe’ vid medelhavet och varit på reseäventyr både i Sverige och utomlands. Det är deras tur nu! Min uppgift är att fylla mitt liv med andra typer av äventyr!
Vi har levt efter tanken att ”det mesta blir inte som vi tänkt men som det ska!” Är allt som det ska? Jag har också tänkt att jag skapar min egen dag och verklighet. Gör jag verkligen det numera? Jag och vi har också satt upp mål och drömmar som vi förverkligat efter hand. Kan vi det numera?
Att åldras och bli sjuk har påverkat förutsättningarna för dessa för oss grundläggande livsbetingelser. Visst, många drömmarna har varit ganska lätt att stryka. Som att båtluffa i Grekland med Mats, fjällvandra, lära mig köra motorcykel, resa till Nya Zeeland, Irland och Island osv
Men de vardagsnära enkla drömmarna och även relativt enkla sysslor, när de börjar bli ogenomförbara är det lätt att undra om det är som det ska. När hälsan, orken och tillfälligheter sätter hinder, ska det vara så resten av livet? Är det som det ska?
Önskan att leva husbilslivet blev en livlina under pandemin. Förra sommaren hindrades husbilsresandet av Mats ”tillslag” då hans hjärta fick kickas igång av hans ICD. I våras började vi stort med tre veckors husbilsliv och det fungerade fantastiskt bra. Vi ordnade så att vi fick med oss lillscootern och fick den frihet som vi behövde men var beroende av att jag kunde ta hand om det fysiskt praktiska göromålen. Vi tänkte oss en husbilssommar och höst, kanske för sista gången. Då slog mina värk till och jag fick problem att röra mig. Vi vet ännu inte vad det beror på men insåg rätt snabbt att det var dags att göra oss av med husbilen, vilket vi gjort. Vi satte upp nya mål, en handikappbil och vi kunde hyra stugor eller bo på hotell och göra roadtrips ändå. Den 15 juli köpte vi en begagnad bil med ramp för Mats stora scooter. Sommaren och hösten var räddad, trodde vi! Det skulle bli en resa norrut och en söderut, fisketurer till handikappbryggor, besök i Stockholm, dagsresa till Zornmuseet i Mora och planerna var många. Det har nu gått nästan två månader och bilfirman har efter många försök inte lyckats åtgärda de fel som bilen har. Det är inte OK och nu går all vår energi åt till att häva köpet. Det kommer att ta sin tid och även i år blev/ blir det en hemmasommar och höst.
Är det som det ska? Nja, jag har problem med att tycka det. Det blir svårare att acceptera när förutsättningarna blir så begränsande i vardagen och friheten.
Vi försöker anpassa oss till dagsform och förutsättningar. Dagsformen varierar mycket och våra numera anpassade försök till att själva skapa våra dagar har inte kunnat genomföras. Gång på gång tar vi nya tag och just nu är vi tillbaka på ruta ett. Vi behöver en begagnad handikappbil.
Även om vi haft otur med bilköpet och mina värkproblem försöker jag tänka positivt och framåt. Vi har mycket som är bra och fantastiskt. Att Lasse bor här och vill och kan hjälpa oss är en förutsättning för att vi ska kunna bo kvar. Jag besökte systrarna i Skarpnäck och fick vara med på Åsas vernissage. Jag planerar en resa till Åsa i Oslo till höst. Vi får tillökning i familjen innan jul. Mats och Lasse har sitt modellflyg som ger dem glädje och energi. Honungen och att vara på marknaden i lördags gav och ger oss mycket glädje och energi. Hundarna, vår flock och att dela livet med varandra är en fantastisk styrka.
Även om förutsättningarna är mycket begränsade och förändras snabbt kan vi sätta upp mål och skapa och förverkliga vår tillvaro. Sammanfattningsvis konstaterar jag att
När jag gjort min frukost, rastat hundarna och satt mig ner i min fåtölj väntar en lång njutbar stund med tidningsläsning, uppdatering i sociala medier och oftast en wordfeudomgång med Gigi, Maggan och Ulrica.
En ny dag väntar och allra bäst känns det när jag har en helt obokad dag som jag kan göra vad jag vill med! I eftermiddag ska Mats till hjärtmottagningen i Falun, de fortsätter med arbetet med att justera pacemakerdelen. Det innebär en lugn förmiddag. Mats har lyckats bullat upp sig halvsittandes i gästsängen och verkar sova djupt. Han har mycket mindre ont och verkar nu snabbt bli bättre.
Beskedet på urologen igår var befriande och jag föll ihop som ett asplöv. Insikten att det kunde vara något farligt och att en större operation var tänkbar hade hållit mig i ofrivillig spänning. Resan till Stockholm gav massor av energi och välmående men jag var lite orolig inför transporterna och att jag skulle få njurstensanfall. Lite sorg över att skiljas från Åsa som ska så långt bort som till Oslo finns också. Alltså blev jag ett asplöv och magen började som vanligt krångla i en efterreaktion. Det blev en dag i lättnad men inte i välmående så att säga. Det var skönt att gå och lägga sig för jag vet att dagen efter är allt som det ska igen. Och det är det!
Förutom att läget i Sverige och världen är väldigt bekymmersamt. Jag tar in lite då och då men behöver emellanåt skärma av mig för att må bra.
Det verkar som de flesta har en speciell plats i naturen där vi är tryggast och trivs bäst. För mig är det i skogen, för Mats vid havet. Numera är jag sällan där men när vi jagade fick jag tillfälle att sitta på pass och smälta samman och bli ett med naturen. Jag håller med Hanna! Dessutom är nedanstående sant – och då tänker jag på Ronjas vårskrik. Jag har aldrig gjort det men tanken på att skrika i skogen känns lockande.
Igår ringde de från Avesta röntgen och frågade om jag kunde komma med kort varsel och det kunde jag. Det var en mer noggrann CT- röntgen. Jag var svårstucken, först vid sjätte försöket lyckades det och kontrastvätskan kunde injiceras. Nu väntar jag på besked om åtgärder från kirurgen.
Mats kan fortfarande inte ligga ner utan tillbringar dygnet sittandes eller ståendes. Det är vissa rörelser (och nysningar) som ger smärta i ryggen. Vi tror att det är muskelbristningar som förhoppningsvis snart kommer att ge med sig.
I eftermiddag tar jag tåget till Stockholm. Min systerdotter Malin har erbjudit sig att hämta upp mig vid stationen. Det känns skönt eftersom jag känt oro inför förflyttningarna. Jag vet ännu inte hur långt jag kan gå. Jag kommer att resa med en ”dramatenväska” där jag får plats med en ihopfällbar pall så att jag kan sätta mig och vila om jag behöver.
Jag ser verkligen fram emot vernissagen i kväll och att få träffa Åsa, Malin, Pepe, Magda och systrarna under helgen. Det ska visst bli regn men vad gör det…
Nu mognar våra första äpplen. Våra bin har sett till att vi får massor!
Åh, vad jag tänkte på Åsa som började sitt nya äventyr på Oslos konsthögskola igår!
Igår började det ”burra” ( känns som när ett ben eller en arm har somnat fast med större ”bubblor”) allt mer i mitt lår och det spred sig till ljumsken och skinkan också. Inte hela tiden men emellanåt och även då jag satt stilla. Däremellan börjar det värka när jag rört mig ett tag. Detta plus att jag upptäckte att jag gått upp ett drygt kilo satte igång mina tankar.
Samlas det mer vätska, är det därför jag går upp i vikt? Jag känner mig mer och mer övertygad om att värk och burr hänger ihop med njurstenen på något sätt. Hur lång tid måste jag vänta innan de tar sig an mig på kirurgen. Ser på 1177 att de remitterat vidare till Falu röntgen. Ska jag vänta flera veckor på det och sedan flera veckor innan läkarbesök? Jag har ännu inte hört något från dem. Tankarna malde på men som vanligt somnade jag snabbt när jag la mig. Men vid 2-tiden vaknade jag till och hade lite ont, även lite högre upp i midjan. Det var ingen bra kombination, mitt i natten och smärta triggade igång mig rejält. Hade jag feber? Nja, 37,6 är lite förhöjt. Hur ont gjorde det? Egentligen inte smärta utan lite molande och pirrande.
Jag tycker det är svårt att veta vad som är viktigt. Min VC- läkare sa att jag skulle åka in akut om jag fick feber eller smärta i ryggen. Men inbillar jag mig bara att det blivit värre eller är det tecken på att det blivit mer akut? Kan jag resa ner till Åsas vernissage på torsdag? Det vill jag ju så väldigt gärna men tänk om jag blir akut sjuk då… Oj vad tankarna rusade omkring och triggade igång mig! Jag beslutade mig för att avvakta till morgonen och gick upp och satte mig i fåtöljen där jag kontrollerade tempen emellanåt (kring 37 varje gång) och har slumrat några timmar mellan varven. Som vanligt kändes det lugnare frampå morgonkvisten och nu väntar jag på att en rådgivningssköterska från kirurgen ska ringa upp.
