Den här fotot berör mig mycket, det visar lugnet, samhörigheten, grönskan, eftertanken, glädjen och kärleken som finns här i vårt paradis i Arkhyttan.

De senaste dagarnas stillasittande har gett mig extra tid till eftertanke.
Jag har lätt för att trigga igång tunga känslor och tankar när jag har ont. Mitt rygg/höftonda har varit besvärligt men börjar nu släppa taget. Det tillsammans med den begränsning mina psoriasishänder orsakar slog ut den energi som fortfarande finns kvar i min åldrande kropp. Mina ålderskrämpor blir allt mer påtagliga och tillsammans med Mats handikapp/sjukdom känns det rätt tungt emellanåt. Jag kände mig fast i en seg oövervinnerligt massa med omöjliga och ogjorda saker.

När värken minskar och ju bättre jag känner mig desto ljusare blir tillvaron. Jag känner igen situationen och vet att jag ”bara” måste vänta in vändningen. Trots det vänjer jag mig aldrig riktigt vid det. Kanske för att det ständigt tillkommer nya faktorer som påverkar oss. Åldern t ex. Den kom så fort och överraskande! Pandemi, krig och kristider är en annan bidragande faktor liksom bristande solidaritet och hotande nedrustning av demokratin. Listan kan göras lång och för första gången i livet är jag riktigt pessimistisk inför framtiden.

Utmaningen är att hitta en jämvikt i allt detta. Att se till att njuta av vårt paradis och stunderna i harmoni och lycka över allt det fantastiska jag har tillgång till. Att följa utvecklingen och stödja det jag kan och orkar för att även framtiden ska förbli en solidarisk och demokratisk plats.

Det är en utmaning!