I morse vaknade jag och kände mig ledsen. Så mycket känslor som Ylva Lo väcker i mig! Avsaknaden av henne är stor när vi inte träffas. Samma känsla som innan jag klippte navelsträngarna till Elin och Åsa. En mormor har visst också en navelsträng till sitt barnbarn!

Eftersom vi förberett och längtat och sett fram emot att de skulle vara här nu, känns det oerhört sorgligt att deras ankomst blivit uppskjuten. Även om det bara är några dagar så blir det färre dagar hos oss innan de ska vidare till släktgården.
Jag försökte vara förnuftig och välja bort besvikelsen, men NEJ! Det är ju det kärlek innebär, jag blir sårbar och känslosam och det vill jag vara! Så nu tillåter jag mig att vara ledsen tills det går över av sig själv.

Som det nu ser ut kommer de hit i morgon kväll och stannar en dag längre än planerat, dvs till lördag. Men det är ovisst om de är pigga nog att resa redan då. Annars kanske de kan komma hit efter julen några dagar i stället, Åsa planerar att göra det och åker direkt till släktgården på lördag. Självklart ordnar det sig och det blir bra hur det än blir.
Det mesta blir inte som jag tror, men alltid som det ska!

Igår bestämdes att Mats ska stanna på nuvarande dos Uptravi över jul och nyår. Om han vill kan han sedan öka dosen ett snäpp. Han hade också ovanligt ont trots att han står kvar på samma dos. En av orsakerna kan vara att han i förrgår ägnade många timmar åt att rena pumpen till vår dusch i en obekväm ställning.
På eftermiddagen besökte han tandläkaren och fick ett par hål lagade. Vi prioriterar att hans tänder blir i bra skick. En tand ska dras ut och gluggen där framme kommer de att åtgärda sist.

Mäklaren har hört av sig och läget är oförändrat. Ingen har hört av sig om vårt hus. I början av januari ska vi bestämma hur vi går vidare.