För det mesta lunkar dagarna och livet på utan att jag reflekterar så mycket över det. Jag tar för givet och uppmärksammar inte det som är självklart. Detta trots att jag mediterar och reflekterar dagligen, vilket är nödvändigt för att mitt liv och mina dagar ska fungera.
Men med mycket oregelbundna mellanrum öppnar sig själen och mina ögon och jag ser helheten, jag upptäcker den lilla människan i den enorma myrstack vi befinner oss i. Hur lilla Gunilla med sina barndomsdepressioner, vuxit upp och skapat sig ett liv fullt med glädje, lycka och framgång. Men också haft flera långa och mycket tunga och svåra perioder. Jag ser hur mycket kärlek jag fått och får och att jag utifrån mina förutsättningar nått dit jag önskat.
Att vakna i vårt vita hus, i vår säng med min flock snusande bredvid mig. Att genom sovrumsfönstret titta ut på lärkträdet som varit min vän i så många år och känna lugnet, värmen och lyckan. Att köra in i Arkhyttan och se vårt hus, vårt paradis, där vi haft så många fina stunder, för oss själva, med barnen, med släkt och vänner. Att mina barn låter mig få vara närvarande i sina liv, att ett barnbarn förgyller och skapar framtidshopp, att kärleken och närheten till mina systrar är viktiga grundstenar och att kärleken och tryggheten i min och Mats relation skapat den 71-åring som sitter här idag.
Det är fantastiskt!
Det har inte blivit som jag i förväg trott men är precis så som det ska!
