Igår eftermiddag for vi alla in till Mats på IVA. Hans dialys var sedan förmiddagen avslutad och de förberedde honom för en förflyttning till hjärtavdelningen. De hade bara ett par saker att följa upp och avsluta innan flytten blev aktuell.
Mats vägde 88 kg och var talbar men väldigt negativ och helt inriktad på sig själv och sin smärta. Jag upplevde för första gången att jag förlorat Mats, vår unika koppling till varandra var försvunnen och vi nådde inte fram till varandra.
Hans blodtryck sjönk kraftigt när de stängde av den blodtryckstödjande medicinen så de fick sätta in den igen. I journalen antecknar läkaren att om det inte går att ta bort den medicinen under natten närmar vi oss vägs ände!
Vi noterade alla den negativa utvecklingen och när vi lämnade honom sa barnen adjö med en känsla av att det var sista gången. De ska stiga upp tidigt och åka hemåt nu på morgonen.
Tobias blev skjutsad till en kompis och vi andra tog oss an den lilla skräphögen som samlats i trädgården. Det tog ett antal timmar men blev lite av en reningsprocedur!
När jag som vanligt vaknade vid 4-tiden gick jag in i Mats journal och kunde läsa i sjuksköterskans anteckning att han varit förvirrad och orolig i natt och att efter ha tagit bort blodtrycksmedicinen varit de tvugna att sätta in den igen.
Tobias bestämde sig för att stanna men som det nu ser ut kör Joel och Åsa hemåt, joel släpper av henne vid bussen i Örebro och ska lämnar tillbaka hyrbilen hemma i Lanndskrona ikväll och och Åsa ska hem till Oslo och jobba.
Det otänkbara ögonblicket närmar sig, det vi ändå varit förberedda på de senaste 6 åren. Jag kommer att få fortsätta livet utan Mats…
Det återstår att se hur länge hans kropp orkar hålla sig vid liv. Jag hoppas att han slipper lida och ha ont och att det går fort!
