Min sorg har gått in i ett nytt skede. Tillsammans med Mats har jag aldrig känt mig ensam, det var tillsammans med honom som jag förstod att jag kunde få mitt ensamhetsbehov, som är stort, tillfredsställt och ändå inte känna mig ensam. Möjligheten att kunna dela allt jag ville dela och att vara accepterad precis sån som jag är, fick mig att känna respekt och acceptans inför mig själv.
Det mesta kan jag ta med mig men jag saknar det vardagliga, sällskapet, glädjen, småpratet och möjligheten att dela det inre livet. Jag saknar det och kommer nog alltid att göra det.
Jag inser att jag ska vandra vidare och hitta balans i det nya livet. Kanske det är tryggheten jag saknar, tryggheten att någon alltid finns där. Jag känner mig ganska trygg i mig själv och får se till att jag inte vacklar när jag inte längre har Mats att stödja mig på. Jag har många personer som jag kan tala med och några jag kan stötta mig på när det behövs, det är ett nytt sätt att hantera livet.
Det är ”bara” det att allting är nytt precis samtidigt…
Jag har hittills sett en stor möjlighet men upptäcker nu min rädsla inför det nya! Den ska jag acceptera och ta hand om!