Dagens Mats
Detta är mitt sista foto av Mats, taget den 23 oktober 2025. Därefter flyttades han till IVA. Trots alla insatser kunde de inte förbättra Mats tillstånd men de kunde underlätta det för honom, bl a fick han uppvärmt blod för att slippa frysa. När han dog den 2 november var vi båda lättade över att han skulle slippa lida mer. De sista veckorna innebar mycket lidande.
I olika perioder bearbetar jag Mats död och de sista åren vi hade tillsammans. Under 2025 förändrades Mats hälsa liksom hans sinne. Det som roade honom blev allt färre saker, maten smakade inget gott, vatten var godare än annan dryck, han orkade sällan följa med på handlingsutflykter och att resa iväg var inte aktuellt. Nu efteråt inser jag att han gick in i ett slags överlevnadstillstånd. När han började få bensår och blodbrist behövde han till slut tillsyn av sköterska varannan dag och järn och eller blodtillförsel en gång i veckan. Han använde även scootern när han förflyttade sig inomhus.
Så här efteråt är det tydligt att hans tillstånd snabbt försämrades och att det bara kunde sluta på ett sätt. Men just då tog jag och vi bara en dag i taget och la all energi på det. En kväll fick han hög feber, var förvirrad och åkte ambulans till infektionsavdelningen med sepsis. Det blev hans sista ambulansfärd, efter mindre än en månad på sjukhuset var han död. Jag vill inte säga att han gav upp, han släppte taget och var mycket noga med att jag skulle vara med honom i den stunden, vilket jag är mycket tacksam för!
Under alla år efter hans första hjärtstopp och PAH-diagnosen bar jag med mig en ständig oro. Det gick lite lättare med åren men kom upp till ytan om han ojade sig, eller sov väldigt länge eller något annat.
Efter hans död var det en lättnad att slippa denna oro men jag har upptäckt att jag flyttade över den till oro för min egen hälsa. Kroppen sa ifrån med tarmvred och därefter hjärtinfarkt, som vanligt var det min kropp som tog stryk innan jag insåg vad det handlade om. Nu försöker jag läka både kropp och själ. Jag tar hjälp av sjukvården, det visade sig att jag har en ärftlig kolesterolfaktor som ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Jag är också noga med både meditation och reiki som hjälper mig att hålla mig i balans. Det går framåt men det tar tid och vissa dagar faller jag tillbaka i oron och/eller sorgen.
Jag har funderat på om jag är rädd för själva döden men jag tror inte det, inte efter min bröstcancertid. Däremot vill jag fortsätta leva så att jag hinner göra allt det där jag ännu har ogjort och att se Ylva Lo växa upp och…
Varenda morgon när jag kliver upp känner jag en sådan lycka och tacksamhet över att jag nu håller på att bygga upp mitt nya paradis. Jag boar in mig allt mer i lägenheten och mitt sinne blir allt mer ljusare. Jag har precis börjat drömma på nätterna igen. Jag brukar alltid ha mycket drömmar men efter Mats död har sömnen varit alldeles svart och tom. Nu återkommer drömmarna och det ser jag som ett hälsotecken!
Det verkar bli ytterligare en regndag. Jag ska se skidskytte och montera en växthylla för balkongen. Likaså väntar klädkammaren/förrådet på ett par hyllor som levererades från Claes Ohlsson igår.