Både Maja och Bianca löper och är båda lite lättretliga och oroliga.
Igår morse konstaterade Mats att han mådde bra och hade bra syresättning. Han gick ut i garaget och fixade med gräsklipparen innan han satte sig i bilen för att köra till Borlänge och hämta hem de nya husbilsdäcken.

På hemvägen ringde han och berättade att hans hjärta rusat och att hans hjärtstartare ICD:n hade gått in och jobbat. Det var inte den värsta stöten utan den lättare varianten men hans puls hoppade och han kände sig medtagen. Han stannade bilen, ungefär 3 km hemifrån och ringde mig. När det hade lugnat sig lite körde han sakta med varningsblinkersen på och vi pratade hela tiden i telefon. Han fick stanna ytterligare några gånger innan han kom hem. Vi blev båda rädda och uppjagade och jag följde hans färd delvis från toaletten.

Här hemma ringde vi hjärtmottagningen för att få ICD:n fjärravläst men när Mats puls hoppade upp och ner och han kände sig dålig valde vi att ringa efter ambulans. Det är det rådet vi fått från läkarna.
Det tog en stund för ambulansen och Lasse slutade jobbet och hann komma hem och hjälpte oss skingra tankarna. Väl i ambulansen kunde vi börja koppla av. Nu fick sjukvården ta över. Jag stannade hemma med hundarna och hade packat en väska till Mats med det nödvändigaste men vi hoppades att jag skulle kunna hämta hem honom under kvällen.

Det var inte så mycket folk på akuten så han blev snabbt omhädertagen och uppkollad. Men det fanns inte någon person på plats som kunde läsa av hans ICD så att vi kunde få besked om vad som hänt. Han skulle få vänta till idag och eftersom de inte upptäckte något riktigt akut valde han att åka hem. Just nu väntar vi på besked via telefon från hjärtmottagningen.

Jag körde och hämtade hem honom och vi kunde sätta oss på verandan och pusta ut. Eftermiddagens åskväder var över och solen sken. Vi hade många känslor och tankar att ta hand om.

Det här är vår verklighet. De senaste åren har varit rätt lugna vad gäller hjärtat men vi vet att när som helst kan det hända, har det hänt en gång är det lättare att inse (eller befara) att det kan hända igen. Det gäller oss båda (och alla andra) och när något händer kommer tankarna, är det slut nu…

Jag tänkte att det var underbart att vi gjorde fyrhjulingsutflykten dagen innan och att vi hade en sån fin upplevelse tillsammans. Ifall att…

Hur som helst satt vi länge på verandan, lyssnade på musik, tittade på solnedgången, pratade om våra tankar och känslor, chattade på sociala medier och med familjen och var tacksamma över att sitta där tillsammans.

Det var och är ”gött” att leva!