Samtidigt som jag ilsket försöker få död på sommarens sista fluga sitter jag och reflekterar över vår situation. Det har funnits tid men inte tankeplats för särskilt mycket reflekterande de senaste månaderna. Nu är tydligen tiden mogen.
Det är klart att vi är rädda!
Först och främst för att stafylokockerna ska vinna och att Mats kropp inte får chansen att återhämta sig. Vad innebär det? Blir han sängliggandes? Kommer hans kropp ge upp och går han mot döden?
Men jag är också rädd för att inte veta vad vi ska förbereda oss på. Hur och när kan det bli aktuellt med hemgång och om det alls är troligt?
Mats har varit på sjukhuset i två veckor och kan sätta sig upp i sängen och även gå några steg men behöver hjälp på toaletten, hjälp att lägga sig ner (han orkar inte lyfta upp sina ben) och hjälp att byta ställning i sängen. De kontrollerar även temp och puls dygnet runt liksom pumpar i honom antibiotika och vattendrivande medicin.
Vi pratar om framtiden, hur vi tillsammans kommer att uppleva våren och sommaren i Malmö. Mats säger att han inte vill dö innan vi gjort det.
Jag håller med men tänker gärna i lite längre perspektiv, det är inte ”kört” än. Det går att repa sig även om det tar mycket längre tid som gammal och multisjuk!
Vi pratar också om döden, hur den som blir ensam kvar ska klara sig. Bara vi får huset sålt ska det inte vara nåt större problem. Har vi huset kvar får vi lösa det på något sätt.
Mats säger att han överlämnat sig till sjukvården och de som vet bäst. Han har lagt sig tillrätta och flyter med i livets flod och plockar fram tilliten. Jag lägger mig och flyter bredvid och litar på att allt blir som det ska!
För min del är det ändå dags att boka en tid med läkaren och förhoppningsvis få svar så att alternativen för den närmaste framtiden framträder lite tydligare.
Nu fick jag död på flugan!