Långsamt kommer sorgen till mig i en takt som jag kan ta emot och hundarna märker av det och vill trösta…
Jag tror inte att jag någonsin har varit så ledsen tidigare i mitt liv! Så in i minsta lilla molekyl.
Mats hjälpte mig att våga ta emot mina känslor i den takt de kom, vilket tidigare skapat problem för mig. Så jag låter det komma när det kommer och jag känner mig trygg i att stanna i dem så länge det behövs. Mitt i alla känslor är det skönt att känna hur sorgen i avsaknaden av Mats och befrielsen från det ständig närvarande livshotet under alla år får ta plats och läka ut.
Igår eftermiddag hade mina biverkningar av vaccinationen försvunnit. Jag facetimade med systrarna, Gigi och Hasse flyttar snart till Gotland och Karin kommer hit på besök om en dryg vecka.
När jag vaknade i morse kände jag en lätt förkylning med snuva och halsont, vi får se vad det blir av det. Jag måste in till apoteket i Säter nu på förmiddagen och Ingrid kommer körandes hit från Örebro mitt på dagen!