Jag har ett behov av att beskriva vad sorgen innebär för mig.
När jag vaknar finns gråten bakom ögonen, när jag sover vaknar jag ofta och saknar Mats sovande bredvid mig.
Jag har ordnat att hundarna har fått ta Mats sovplats i sängen och det är en tröst att ha dem nära. De sörjer också och blir påverkade av min sinnesstämning.
Putte ser allt mer ruggig ut, han tappar kopiöst mycket hår och jag tror att han letar efter Mats. Han varken ser eller hör och är troligtvis dement. Jag får ofta tala om för honom vad han ska göra när han sitter och tittar lite bönfallande på mig. I trädgården har han bildat sina egna stigar som han följer när han blir rastad. Det enda riktigt pigga hos honom är hans luktsinne.
Innan jag flyttar planerar jag att låta honom somna in och få stanna kvar i Dalarna tillsammans med våra tidigare hundar. Det är bäst för honom att slippa en ny främmande miljö, likaså att slippa vänta på att må dåligt innan vi tar bort honom. Det är ett svårt och tufft beslut men vi har inte hittat någon bra alternativ lösning.
Det innebär att det blir Bianca och jag som flyttar till Malmö, det blir bra sällskap till mig och nyttigt med de dagliga promenaderna. Då kommer jag utan tvekan att nå upp till promenader i 90 minuter per vecka som jag är rekommenderad.
Jag är ledsen bakom ögat unden hela vakentiden och min kropp sörjer på sitt sätt. Hela jag känner mig tung och håglös. Då och då tränger tårarna fram och det är både sorgligt och befriande. Smärtan och saknaden måste ut och i mitt fall verkar den sippra i små portioner.
Att Mats inte finns längre är overkligt, när som helst skulle han kunna dyka upp här hemma. Det blir bra för mig att bygga min nya ”ensamma” värld i Malmö. Jag sörjer också det där vi aldrig hann med att göra. Bygga färdigt våra modellflygplan, resa utomlands, fiska i Norge, uppleva/återupptäcka Malmö tillsammans …
Sorgen är förlamande och jag möter den med acceptans men också med projektledarsinnet. Här finns massor att göra inför minnesstund och flytt, en strategi är upplagd och jag bockar av det ena efter det andra.
Jag är tacksam över att jag varit med så länge och upplevt så mycket att jag inte känner mig rädd för mina känslor. Jag är trygg i att de kommer i den ordning de ska och att det är bra. Dessutom bär jag fortfarande med mig den trygghet som min kärlek och relation till Mats har inneburit.
Mats är med mig alla dagar intill tidens ände!