Efter 10 timmars drömfylld sömn vaknade jag och var lika trött som om jag inte hade sovit. Idag har jag insett hur rädd och orolig jag har varit sedan i april. Hela kroppen skriker ut den lättnad jag känner över att Mats börjar bli sig sjäv igen. Vi förstår inte vad det beror på men hans ork och goda humör har kommit tillbaka.

När det var som värst vågade jag inte lämna honom några längre stunder, vi var båda rädda att han skulle få en stroke. Eftersom han hade svårt att få luft och var yrslig kunde han bara gå korta bitar och så lite som möjligt om inte jag var hemma. Förkylningen med feber och hosta blev droppen och höll på att ta kål på honom.

Jag har pendlat mellan förtvivlan och hopp. Oron att han skulle fortsätta vara så här dålig eller sämre och oron över att han skulle dö fanns ständigt närvarande och var förlamande. Rädslan låste in min själ och kropp i ett varande, vilket antagligen var en överlevnadsinstinkt. Dagarna har gått, jag/vi har gjort det vi ska men i en slags bubbla där det gällde att stå ut och att få tiden att gå. Jag åkte till jobbet och skötte det så gott jag kunde, det är skönt att jag har så förstående kollegor. Oftast arbetade jag hemifrån halva dagarna för att slippa lämna Mats ensam. Jag känner mig nu i efterhand osäker på vilken kvalitet jag hade i arbetet.

Maja och hundarna har varit ett bra stöd och hjälpt oss fokusera på annat än oss själva. Maja är en verklig utmaning, mycket mer intelligent, vild och tjuvaktig än de andra. Hon har också hjälpt oss över den värsta sorgen efter Bella.

Nu sitter jag alltså här och lättnaden sköljer över mig och gör mig helt orkeslös. Tankarna flyger omkring mer förvirrat än vanligt och kroppen är tung som bly. Oj, vad rädd jag varit och oj vad mycket energi det tagit av mig. Jag tillåter mig att vara i detta, jag behöver det. Oro och rädsla är lika fysisk som sorg, det behöver tid för att läka.

Nu är min Mats tillbaka igen och nu vågar jag tro på att detta ska bli bra. Kanske annorlunda men bra! Allt är som det ska!