Det senaste året har varit långt ifrån min(vår) livsfilosofi, att ta var dag som den kommer och att allt är som det ska.
Till största delen har det varit väntan och jag/vi har stängt av sinnena i väntan på bättre tider. Mats ”sjukdom”/tillstånd har utretts och utretts, han har mått bättre ibland men ändå fruktansvärt dåligt. Att inte få luft och ha svårt att andas måste vara bland det värsta man kan utsättas för. Att vara bredvid har inneburit att jag varit ständigt orolig och att de flesta av hus- och hushållssysslorna har blivit mitt ansvar. Detta plus att jag gör mitt sista år innan pensionen (vilket känns på orken kan jag upplysa er yngre om) har tärt på mig.
Vi närmar oss slutet på vår väntan, det har visat sig att det återstår en undersökning av Mats innan vi kan få något besked. Under min spanienresa fick jag lite perspektiv på det senaste året och började planera framåt. Husbilsliv i vår, sommar och höst och en längre europaresa nästa vår!
Jag befinner mig nu i ett längtanstillstånd, längtan efter att vi ska få något att förhålla oss till och att Mats ska må bättre, att snön ska smälta så vi kan nyttja husbilen, att få ork och kraft att ta upp målandet igen, att jag ska slippa kliva upp kl 5 på morgnarna, att det ska bli vår/påsk/sommar/höst…
och efter att få tillbaka förmågan att möta var dag som den kommer och att känna att allt är som det ska!