nu sitter jag här, 1000 kr fattigare efter gårdagens parkeringsbot vid akutbesöket i Falun och funderar.

Jag kan inte gå tillbaka till jobbet i morgon, men idag är min sista sjukskrivningsdag. Min läkare kan jag kanske få tag på under telefontid i morgon, annars ringer han mig på måndag em. Försäkringskassan tar 30 dagar (från inlämnad ansökan 14 april) på sig att besluta om jag kan få pengar för vård av nära anhörig.

Frågan är om det är jag som behöver sjukskrivas eller om det är Mats behov som styr. För min del handlar det om både och. Jag mår inte bra, min psoriasis blommar, jag är orolig och har koncentrationssvårigheter, känner frustration över att jag borde arbeta, att vi behöver inkomsten och att Mats inte bör vara ensam. Förutom de akuta situationer som uppstått vid andnöd, gikt och näsblödning har han svårt att klara sin vardag utan stöd. Detta behov av stöd har jag ett läkarintyg på.

Med stöd av vårdcentralen stannar jag hemma och försöker få kontakt med min läkare så snabbt det går. Jag riskerar att varken få lön eller sjukpenning men kan inte åka till arbetet i morgon!

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.”
Alf Henrikson