Idag är en stor dag för min dotter Åsa. Jag kan lyssna på vernissageprogrammet via internet men sörjer att jag inte kan vara där. De har lovat att ta många foton!

Mats sms:ar att natten varit jobbig och att han är sur och trött på situationen! Tacka sjutton för det! Han kan tappa tålamodet, gnälla och tycka synd om sig hur mycket som helst och jag kan inget annat än hålla med!

Han har varit oerhört tålmodig och på bra humör för det mesta, det hade varit mer konstigt om han inte tröttnade emellanåt. Och kanske är det ett friskhetstecken som kommer när situationen inte känns så akut längre.

Jag slås emellanåt av hur intensivt kaotiska de senaste månaderna varit och hur jobbigt vi har det. Och att vi människor är fantastiska på att anpassa oss och klarar av så mycket när vi inte har något annat val.

Denna månad har pensionen svårt att räcka till, det finns inte utrymme för en dryg månads sjukhusvistelse och medicinkostnader även om det är subventionerat och daglig bilpendling på 8 mil är inte gratis heller.

Vi fortsätter att vänta på bättre tider…