månadsarkiv: mars 2019

En smäll

…det var inte lugnt särskilt länge.

Jag gick ut med hundarna en stund i trädgården efter lunchen.  Därefter gick jag till husbilen för att börja fixa iordning den. När jag kommit dit ringde Mats. Hans defibrillator hade löst ut och han larmade också larmcentralen. Det var väldigt obehagligt, han var kallsvettig, darrig och rädd. Jag avlarmade larmcentralen och ringde 112 som skickade en ambulans. Hundarna och jag körde före men blev omkörda längst vägen. Vi åkte hemifrån strax efter kl 3.

Som vanligt blev vi bra bemötta, de kollade prover och diskuterade med hjärtläkare. Avläsning av ICD: n sker först i morgon(vardag) och Mats blev inlagd på avd 27. Efter 3 timmar på akuten körde jag hem och betalar nu räkningarna i sista stund.

Vi blir väldigt oroliga, osäkra och rädda, är det så här vi ska leva nu?

Det känns tryggt att de just nu tar hand om honom på avdelningen men tomt och tråkigt här hemma tycker vi alla tre!

 

Sommartider

Vi sov fantastiskt gott i natt men vaknar lika trötta. Det tar tid att ta hand om och smälta de senaste dagarnas händelser.  Ute ligger ett tunt snötäcke och temperaturen är på några minusgrader igen.

Facebook påminde om denna haiku

Möter sommartid
Tiden går allt fortare
Men NU står stilla

Avesta igen…

Vid halv 12-tiden började Mats känna sig konstig på ett helt nytt sätt, han kände  sig yr, kallsvettig och darrig. Efter lite tvekan, vi vill ju bara vara hemma och ha det lugnt, beslutade vi oss för att åka in till akuten i Avesta igen. Där blir och blev vi mycket bra bemötta och de undersökte Mats på alla möjliga sätt. Hans kaliumvärden var nu inom normalområdet och de kunde inte hitta något annat specifikt som orsakade hans tillstånd. En teori är att hans puls gick ner under 60 och att pacemakern slog till eller att defibrillatorn gett en lättare stöt. På måndag ska vi kontakta hjärtmottagningen i Falun för att få en avläsning av ICD:n. Det är bra att veta för framtiden.

Men oj vad vi är trötta på att vara oroliga! Nu är vi hemma igen och mycket trötta och tagna av att behöva möta oro och sjukhusbesök mest varje dag.

Kokbok

Vi har köpt en ny kokbok efter att ha sett Jamies TV-program om Italiensk matlagning. Nu ska recepten testas.

Det blev en lång väntan på utskrivning igår. Mats värden var bätrre men de ville vänta till eftermiddagen för att se att de fortsatte sjunka. Jag uträttade ärenden och körde sedan till Avesta för att vänta på besked tillsammans med Mats.


Han blev utskriven och det var sååå skönt att ha hela flocken hemma igen. Vi njöt hela kvällen.

Jag är lite bekymrad över den vulkan av rädslor och känslor som finns inom mig, det känns som det borde explodera och pysa ut mer än det gör. Kommande vecka ska vi träffa vår hjärtkurator, det känns bra!

Hepp!

Mötet med hjärtsköterskan var bra. Innan vi åkte dit läste vi i Mats journal tills Mats inte orkade ta in mer. Jag fick veta att den tredje stöten gavs på akuten, vilket innebär att han haft ett hjärtstopp jag inte kände till. Vi bad sköterskan hjälpa oss att ta reda på om han åkt helikopter och fick veta att Mats blev överlämnad från ambulans till helikopter i Pingbo. Helikoptern kom från Mora. Vi hade även andra frågor som hon lovade att besvara när hon fått svaren. Jag tror att det är viktigt att vi får ihop hela händelseförloppet för att sedan kunna lämna allt detta bakom oss. Mats lämnade prover, vi åt, handlade och for hem. Denna utflykt var tröttande och vi häckade i våra fåtöljer ett tag när vi kommit hem.

Vid 15.30 ringde de och berättade att Mats kaliumvärden var för höga ( förra gången var de för låga) och att de ville vi skulle komma dit igen så att de fick ta om proverna. Vi packade in oss alla i bilen och körde tillbaka, det är 43 km enkel resa. Hans kaliumvärden var lite lägre men läkaren ville behålla honom över natten och ge honom kaliumsänkande dryck. Jag körde hem efter hans medicin, den är så speciell så de har inte alla sorter på sjukhuset. Totalt körde jag 26 mil, den sista rundan i mörker vilket jag inte är så förtjust i.

Mats var på gott humör och jag var hemma igen vid 21.30. Då var både hundarna och jag riktigt trötta men först vid midnatt somnade vi alla tre i sängen.

Ronden kom vid 9 och de konstaterade att hans värden var bättre men de ville kolla igen vid 14-tiden. Om de fortsätter vara bra får han åka hem om han vill. Jag planerar att åka dit vid 12 och så får vi se hur det känns, det känns lite oroligt/ skakigt just nu och det är skönt att de har koll på honom!

Elin har skickat detta fina blåsippsfoto från Öland!

 

Äntligen

Äntligen har våren kommit! Igår var det så varmt att jag kunde vara ute på framsidan utan ytterkläder och idag fortsätter solen skina. Härligt!

Vi fortsätter att sova bättre och längre perioder under nätterna. Jag känner hur jag sakta återfår handlingskraften och energin. Härligt!

Idag ska vi träffa en hjärtsköterska i Avesta, vi har många frågor att ställa.

minnen

Idag är det precis 2 år sedan vi tog bort Bella. Älskade Bella, du saknas oss!

En vecka efteråt åkte vi akut in med Mats, som hade andningsproblem och påbörjade hans långa resa för att få rätt diagnos och behandling.

För 8 år sedan planerade vi bröllop och mina fina arbetskamrater ordnade en fantastisk möhippa för mig. 8 år yngre och 12 kg tyngre såg jag ut så här:


Igår tog Mats bort stygnen och fick ett stödhantag monterat vid sängen och ett speciallakan som gör det enklare att vända sig.

Vi har tillsammans med arbetsterapeuten skickat iväg en ansökan om bostadsanpassning och eftermiddag kommer de hit och sätter in ett larm. Vi blir mycket bra bemötta från kommun, hemtjänst och vårdcentral.

Vakennatt

Jag vet inte vad som orsakar att jag inte kan sova i natt. Maja har väckt mig för att hon behövt gå ut ett par gånger men det brukar vanligtvis inte vara svårt att somna om. Jag har drömt oroliga och stökiga drömmar, ute blåser det riktigt hårt och slår tidvis mot fönsterrutan.

Min iPad blir mitt sällskap, jag spelar mina spel och läser nyheter, Facebook och Instagram. Men sämnen vill inte återkomma och dagen börjar nu gry.

Mats sover bredvid mig, igår sov han 8 timmar i sängen och kunde sova på båda sidorna för första gången. Han syresätter sig bra, har bra blodtryck och värken i revbenen blir mindra för var dag. Idag ska distriktsköterskan ta bort stygnen och i eftermiddag kommer terapeuten med några hjälpmedel.

Jag inser emellanåt friheten i pensionärslivet, jag behöver inte planera och passa på att göra viktiga saker. Jag kan välja att göra det precis när jag vill, beroende på dagsform och lust. Och om händerna tillåter…

De senaste dagarna har jag passat på att sätta mig i lä med solen i ansiktet och njuta. Igår tittade den första tussilagon fram!

Personlig guldmedalj

Det bästa jag har är mina fantastiska barn, de är utan tvivel det bästa jag någonsin gjort! De skänker mig och världen klokhet, styrka, glädje och hopp inför framtiden!

Till min stolthetslista har jag lagt till min absolut mest skrämmande och bästa prestation, en personlig guldmedalj som jag är omåttligt stolt över och som sysselsätter mina tankar en hel del.

Jag lyckades hålla Mats vid liv, jag hade hans liv i mina händer och agerade och reagerade precis som jag skulle!  Vilken prestation!

Förnuftsmässigt borde det göra mig trygg och nöjd, jag reagerade klokt och handlade riktigt i krissituationen. Men så enkelt är det inte!

Jag måste ta hand om de bilder som dyker upp på Mats när han slutade andas, när han blev omhändertagen av ambulanspersonalen och vid hjärtstoppen på sjukhuset. Jag måste ta hand om den panik som detta orsakade och som ligger i bakgrunden och triggas av minsta lilla, när Mats drar ett djupt andetag eller vad som helst.

Mats måste ta hand om rädslan att det kan hända när som helst och utan förvarning, att inte triggas av minsta lilla förändring i kroppen och av att inte minnas eller veta vad som skedde den första tiden på sjukhuset.

Vi tror att tiden är viktig, för varje timme, varje natt och varje dag som går utan att det händer något bör oron och rädslan släppa lite i taget.

Känslorna är ständigt på ytan och för min del pendlar det mellan stolthet över min insats, lycka över att Mats överlevde oskadd och panik och dödsskräck.  Vi har lite att jobba med, både enskilt och tillsammans, och vi tar även hjälp av en av hjärtmottagningens kuratorer!

Vinterstudio

I eftermiddag blir det mycket skidåkning i säsongens sista Vinterstudio. Solen skiner och det är plusgrader här hemma men det blåser kalla vinder.

Jag har sett Neverland och programmet om Josefin Nilsson och känner mig ännu mer nedstämd än tidigare. Men jag hade visst ett behov av att höra om andras elände. Det pågår mycket inom mig och jag hänger definitivt inte med i alla svängningar. Idag ligger paniken nära igen.