vårtecken

Tobias har skickat denna bild av Mats när han spelar dragspel.

Tidiga vårtecken är att se hur oputsade våra fönster är, bli bländad av solreflexer klockan 8 på morgonen och höra fågelkvitter, det lät som gässen flög förbi ( kan det vara sant?). Det töar, droppar och är glashalt…

Helgen är fylld med skidtävlingar, alpint VM, världskupp i längdskidor och skidskytte. Vad gäller beredskapen har det varit lugnt.

Mats klåda är tillbaka så hans nattsömn blir inte riktigt bra. Jag gör så lite som möjligt med mina fingrar och de har inte blivit sämre. Vi har det så bra vi kan i vår lilla flock!

Rutiner

Som yrkesverksam och mamma var jag bunden till rutiner som var så självklara att jag inte tänkte på det. Helg- och vardagar t ex. Väckarklockan som ringde alla vardagar, fasta arbetstider mm mm

De har varit befriande att bli pensionär och slippa rutinerna, jag vill inte säga att det varit tvång eftersom jag har haft förmånen att välja. Det sista arbetsåret däremot kändes som ett tvång och något som jag inte skulle ha valt om det hade varit möjligt. När rutinen är en 40- årig vana är det även lite omtumlande att vara utan. Frågan är hur jag vill ha det nu, hur viktigt tycker jag att det är med rutiner?

Jag vet inte vad jag vill och tycker. Just nu låter jag dagarna ”rinna iväg” och njuter av det. Hemmasysslorna är bättre skötta, vi handlar och matplanerar bättre, diskbänken är oftast tom och tvättberget mindre. Jag känner mig emellanåt oerhört lat men tror att jag kan vänja mig vid att inte vara effektiv och nyttig, att vara fri och ha tid att släppa fram min inre kreativitet och lusta.

Det kommer att bli ännu bättre när jag kan använda mina händer igen…

Inställd resa

Jag har funderat fram och tillbaka angående min planerade resa till syster Karin i Spanien i mars. Eftersom Mats hälsa är vacklande och jag fortfarande är instabil har jag bestämt mig för att ställa in resan. Så tråkigt, men det känns som det enda rätta. Jag håller tummarna för att jag reser dit tillsammans med Maggan i höst i stället!

I natt hade Mats återigen problem med blodtrycket som hoppar upp och ner. Vi har skaffat blodtrycksmätare och syrekontroll för att hålla koll på hans värden. Nu steg blodtrycket kraftigt men sjönk efter några timmar, läget är instabilt och vi tar en dag i taget. Mina händer och min psoriasis har under de senaste veckorna blivit så mycket bättre, tills i förrgår. Det har satt fart igen och de flesta fingrarna är nu obrukbara. Suck…

Ute är det plusgrader och snön smälter, den får gärna försvinna helt så att det blir isfria promenadvägar och husbilsväder! Så fort vi kan kommer vi att göra dagsutflykter oavsett hälsoläget. Jag tror att det kommer att göra oss gott!

En pensionärsmorgon

Jag vaknar av mig själv utan väckarklocka. Vanligtvis kan jag avgöra vad klockan är genom att lyssna på trafiken. Under vardagar börjar den tunga trafiken vid 5:30- 6:00 och 6:30 går morgonbussen. Vid 6-tiden är det tätast trafik.

Morgonrutinen är att jag reikar och mediterar innan jag stiger upp, det tar 30-40 minuter. Hundarna brukar vara morgontrötta och ligger kvar i sängen tills jag stiger upp. Putte vill alltid gå ut direkt, Maja vill bara ha lite kel innan hon lägger sig igen.

Jag gör mitt morgonkaffe och mina smörgåsar och sätter mig i min favorithörna med min iPad. Där sitter jag länge! Läser nyheter, surfar,  spelar Wordfeud och andra spel, skriver i bilddagboken och reflekterar.

Vid 8 kommer hundarna och vill ha mat och rastning och när det är klart hamnar jag i min hörna igen och sitter där tills Mats kliver upp vid 9-10 tiden.

Det är skönt med pensionärsmorgnar!

Bra och mindre bra dagar

Det är inte bara Mats dagsform som varierar. Vissa dagar är definitivt sämre även för mig. Är lite småförkyld, igår fick jag migrän och kände mig allmänt olustig och önskade att dagen skulle ta slut så jag skulle få en bättre dag. Det positiva är att jag är pensionär och kan anpassa mig och ta dagarna som de kommer och att mina händer och psoriasen blir bättre och bättre.

Mats blodtryck är lite bättre men syresättningen fortsätter vara dålig. Det innebär att att han inte orkar göra särskilt mycket. Det är tur det är mycket skidåkning på TV!

Här tittar Maja på sig själv och Putte på TV:n.

Idag startade dagen bättre även om förkylningen finns kvar i kroppen. Det blåser och är blidväder ute. Jag längtar tills det blir bra promenadförhållanden igen, det är halt och moddigt och inte alls kul. Jag hoppas på sol även idag, igår satt jag ute och njöt i solen en lång stund, det kändes vår!

Jag vet fortfarande inte hur mycket jag kommer att få i pension. Jag håller på att jaga SPV och KPA som inte lyckas kommunicera med varandra. Det är irriterande eftersom jag anmält i rätt tid före pensioneringen och med den inkomstminskning det innebär behöver vi varenda öre jag är berättigad till.

Färgstarkt

Vi har fått några minusgrader och solsken. Den ihopsmälta snön är som murbruk och det är halt.

Jag har påbörjat en ny beredskapsvecka och lär mig mer om Rakel, ett gemensamt kommunikationssystem för samhällsviktiga funktioner. Det är inte självklart att mobiltelefoner och datorer fungerar vid en ev kris.

Varför starka färger har en sådan påverkan på mig är en gåta. Färgerna talar till mig och fyller mig med känslor, liksom uttrycker mina känslor när jag målar. Dagens pussel gav mig en härlig kick, vilka härliga färger!

 

Harmoni

Det var ett tag sedan jag vaknade med glädje. Idag infann sig harmonin och jag kunde njuta av att göra mitt morgonkaffe och sedan få sitta i min favorithörna och möta dagen.

Mats sjukhusvistelse och krångel med pension och skatteverket har överskuggat mina tankar och känslor. Jag hade en jättebra stund på jobbet men fick känna av den höga arbetstakt, stress och energi som fyller många arbetsplatser idag. Det som jag aldrig mer vill uppleva, det tärde oerhört på mig de sista åren. Det tog över ett dygn innan kroppen släppte de känslorna.

Vilken tur att det är vinter då det är acceptabelt att ha lite lägre tempo. Jag landar sakta men säker både i kroppen och själen. Men det tar tid… och det behövs väldigt lite för att rubba mig…

Ensamhet

Det finns flera sorters ensamhet. Den självvalda har utrymme för reflektion och energipåfyllning. Den ofrivilliga kan vara tärande och tung att bära om det inte finns någon/några att dela livet med.

Jag hade länge åsikten att jag alltid var ensam, även i en värld med vänner och familj. Ensamheten var ett ofrånkomligt tillstånd, du föds och dör ensam. Jag levde efter denna övertygelse och det gick bra, jag klarar mig ensam.

Men det är inte så jag vill ha det!

När jag efter skilsmässan sökte efter Mats, sökte jag någon att dela livet med på alla plan, även ensamheten! Det är fantastiskt underbart att vi båda samtidigt sökte och fann varandra! Vi kan vara självvalt ensamma tillsammans och delar i övrigt allt vi vill dela. Sedan jag träffade honom har jag aldrig känt mig ofrivilligt ensam. Detta var nytt för mig, det var t ex inte jag som hade bröstcancer, det var vi. Jag är medveten om att detta gör mig sårbar, men jag väljer det i stället för att gardera mig och i alla lägen försäkra mig om att jag klarar mig själv. Jag vet att jag gör det, men vill inte!

Ibland under de senaste åren då Mats varit sjuk har den ofrivilliga ensamheten tillfälligt kommit krypande. Det blev framför allt tydligt under de dagar då Mats låg på sjukhuset men även under en period när all Mats enegi gick åt att andas och överleva. Det är ett tillstånd som jag alltid riskerar att hamna i men värdesätter varenda ögonblick jag slipper.

Det var länge sedan

Min galla har hållit sig lugn väldigt länge men igår slog den till ordenligt. Jag kämpade emot eftersom jag ville ha en mysig fredagskväll tillsammans med Mats. Men jag fick ge mig, ta medicin och lägga mig när På spåret började. Medicinen hjälper, jag somnar och vaknar sedan smärtfri men medtagen.

Efter 8:timmars sömn låg jag återigen vaken vid 4-tiden. Nu har jag dragit mig och fördrivit tiden så att jag tycker det går an att kliva upp, kl är 5.22. Det viktigaste är att gallan har lugnat sig, den smärtan är inte att leka med.

Fotot är på smycken jag fått av mamma och pappa. Pappa har gjort halssmycket föreställande vattumannen och mamma gav mig bärnstensringen. När jag bär dem känns de extra närvarande.

Ute är det tö, snön krymper ihop till tung blötsnö och vägarna är ishala. Igår regnade det när vi körde till Säter för att veckohandla.

Det tar tid!

Novemberkaktusen har bestämt sig för att blomma ytterligare en gång!

Jag såg fram emot att besöka jobbet igår. Lunchrummet var fyllt och jag träffade många av mina gamla arbetskamrater. Det var jättetrevligt! Jag fixade allt praktiskt inför nästa vecka och åkte därefter till Kupolen.

Av mina arbetskamrater fick jag ett presentkort som avskedspresent. Jag köpte en ny handväska av miljövänligt skinn och som har ett särskilt fack för min iPad. Jag köpte även en ny plånbok som är bärbar och rymmer mobilen. Den ryms även i handväskan när jag vill ha allt med mig. Superbra! Detta hade jag aldrig unnat mig själv utan presentkort. Tack!
Jag körde hemifrån kl 10.30 och kom hem 14.30. Trots att jag inte stressade, åt lunchen i lugn och ro liksom ett lugnt shoppande i kupolen, var jag helt slut när jag kom hem. Natten innan sov jag lite sämre och vaknade lite tidigare men kände bara glädje och förväntan inför dagen. Jag var mycket nöjd med dagen men jättetrött och somnade tidigt. Natten har varit fylld av stressdrömmar och när jag vaknade vid 4-tiden mediterade och reikade jag, men kunde trots det inte somna om.

Det blir mer och mer tydligt hur slutkörd jag var innan sjukskrivning och pensionering. Långsamt, långsamt tar jag igen mig men tror att situationer som Mats ambulansfärd och sjukhusvistelse fördröjer ”läkandet”.  Det kommer att ta tid för oss båda att återhämta oss.

Jag sitter i sängen och funderar och skriver om detta, klockan är 5.22 och jag är sugen på frukost så det är lika bra att kliva upp. Vi får se om jag kan hålla mig vaken och se På spåret ikväll.