Det finns flera sorters ensamhet. Den självvalda har utrymme för reflektion och energipåfyllning. Den ofrivilliga kan vara tärande och tung att bära om det inte finns någon/några att dela livet med.
Jag hade länge åsikten att jag alltid var ensam, även i en värld med vänner och familj. Ensamheten var ett ofrånkomligt tillstånd, du föds och dör ensam. Jag levde efter denna övertygelse och det gick bra, jag klarar mig ensam.
Men det är inte så jag vill ha det!
När jag efter skilsmässan sökte efter Mats, sökte jag någon att dela livet med på alla plan, även ensamheten! Det är fantastiskt underbart att vi båda samtidigt sökte och fann varandra! Vi kan vara självvalt ensamma tillsammans och delar i övrigt allt vi vill dela. Sedan jag träffade honom har jag aldrig känt mig ofrivilligt ensam. Detta var nytt för mig, det var t ex inte jag som hade bröstcancer, det var vi. Jag är medveten om att detta gör mig sårbar, men jag väljer det i stället för att gardera mig och i alla lägen försäkra mig om att jag klarar mig själv. Jag vet att jag gör det, men vill inte!
Ibland under de senaste åren då Mats varit sjuk har den ofrivilliga ensamheten tillfälligt kommit krypande. Det blev framför allt tydligt under de dagar då Mats låg på sjukhuset men även under en period när all Mats enegi gick åt att andas och överleva. Det är ett tillstånd som jag alltid riskerar att hamna i men värdesätter varenda ögonblick jag slipper.
