Bilddagboken

Igår steg vi upp och körde ner till Bålsta för att byta husbil. Vi har köpt säkerhetsbälten till Maja och Putte för att de ska vara säkrade. Det visade sig att Majas sele var för stor så hon lyckade krypa ur den ett par gånger. Ute var det någon minusgrad och mulet men vägarna var torra.

Vilken lycka och lättnad det var att sätta sig i den nya och börja köra hemåt! Jag tycker att denna var lättare att köra trots att den är en meter längre. Den bullrar inte och är inte vindkänslig som den förra. Våra tidigare husbilar har varit mer lastbilslika och det har jag aldrig varit riktigt bekväm med.

Transportstyrelsen hade IT-problem med sina webbtjänster igår så vi fick köra hem med en grön registreringsskylt och avvakta innan vi kan börja köra med den. Idag ska vi i vilket fall som helst börja lasta och boa in oss.

Nattfrost och solig morgon gör att våren gör sig påmind. Min syster Karin är i sitt hus i Molvizar och jag är lite avundsjuk.

Mats har sovit bättre i några nätter och har mer energi. Husbilen är tömd och rengjord och väntar på att bli utbytt, kanske i morgon.

Solen skiner, 7 grader varmt, semla, pensionsutbetalningsdag, husbilstvätt, skidskytte, skidsprint, älgkalops… En bra dag!

Kommande vecka har vi bara två saker inplanerade. Mats ska pumpa benen och den nya husbilen ska hämtas i Bålsta. Vi håller tummarna att blidvädret håller i sig så att det går bra att köra utan vinterdäck.

Jag har fått fantastiska barn och bonusbarn, haft bra jobb och arbetskamrater och fått ett överflöd av kärlek från barnen, familjen, vänner och mina män. När jag ser tillbaka på tiden som varit tycker jag att jag haft ett bra och berikande liv!
Livet har rullat på snabbt och för det mesta har jag tyckt att det blivit bättre och bättre ju äldre jag blivit. Vissa perioder har det varit dramatiskt och onödigt spännande, andra perioder lugnt och harmoniskt och praktiskt taget aldrig tråkigt. Under de jobbiga perioderna har jag gång på gång tänkt att jag aldrig ska klaga om jag får det tråkigt. Hellre det än spänning och ovisshet.

Först nu har jag tid och ork att landa och till och med ha tråkigt. Mina psoriasishänder hindrar mig fortfarande en del men numera är det nog mest min utmattning som är det största hindret. Jag har dålig uthållighet och tappar snabbt ork och lust. Det oroar mig inte men kan ibland vara påfrestande. Jag väntar och påminner mig om det som för mig är en viktig ”sanning”:

” Ledan är kreativitetens moder! ”

Jag vaknar tidigt, tidigt av regnsmatter mot rutan. Inte så konstigt eftersom jag inte kunde hålla mig vaken framför TV:n igår kväll.

Mats hade varit vaken hela natten och vi såg en dansk film tillsammans innan han la sig. Nu har han somnat och ytterligare en upp och nervänd dag väntar oss. Vi är i alla fall vakna några timmar tillsammans, äter som vanligt goda middagar och ser skidåkning på TV.

Jag brukade åka till min syster Karin i Molvizar denna tiden på året men avstår även i år. Karin reste dit igår och slipper detta eviga regnande, ett nytt oväder väntas in över Sverige. De säger att en stor del av södra Sverige har gått direkt från höst till vår och här har vi haft en typisk skånevinter.

Gårdagens instagram och facebook fylldes med hjärtan på Alla hjärtans dag!
För mig har hjärtat numera ytterligare en betydelse förutom 💓 kärlek – livet! Att inte ta det för självklart att hjärtat slår och fungerar! Tacksamhet över att det går att starta om och stödja. Stolthet över att jag lyckades hålla liv i Mats. Rädslor att det ska stanna för alltid eller att vi ska förlora funktioner, både fysiskt och mentalt. Insikt i att vi är gamla!

Vi följer skidåkningen på TV. Husbilen är nästan tömd och ska städas. Kommande vecka kommer vi att lämna den och hämta hem vår nya, förutsatt att det inte är vintervägar.

Facebook hjälper mig att hålla ordning på tiden. För 18 år sedan behandlades jag för bröstcancer ( bröstdagboken )och för 8 år sedan började jag min viktminskning som hittills blivit 13 kg.

Jag har en bra morgon efter en bra natt. Maja och jag kurar isoffan under samma filt. Jag smälter morgonkaffet och har följt gryningsljuset som nu blivit dagsljus. I paddan lägger jag ett pussel som gäller för dagen, alla hjärtans dag.

Nästan halva februari har gått, min värsta månad, värre än november. Det är så tröstlöst långt kvar till värme och längre utevistelser. Vi försöker hitta ljuspunkter så gott det går. Ibland går det bra men ibland sämre.

Mats klåda ger honom sömnproblem och vi vet aldrig när och om han kommer att kunna sova. Jag har svårt med humöret, känner mig kraftlös och får jobba med att se något positivt i tillvaron. I natt fick jag ont i gallan igen men som tur är hjälper den medicin jag fått.

Igår regnade det isbitar men nu på morgonen skiner solen och vi har 5 minusgrader. Vädret varierar mycket under en dag och påminner om aprilväder.

12 februari

I morse sov jag längre än någonsin (till 7.35) och fick bråttom upp eftersom lokaltidningen skulle komma kl 9. Vi har kontaktat tidningarna angående hur byggnationen på granntomten har hanterats. Vi har visat papper, berättat och blivit fotograferade av en trevlig kvinnlig journalist. Hon ska intervjua vår granne Bosse och kontakta kommunen innan det blir en artikel, troligen nästa vecka.

Mats kör nu ensam till Långshyttan för att ”pumpa” benen och handla. Fortfarande är det ovanligt att vi är på olika håll.

Vi bor nära den trafikerade vägen genom Arkhyttan. Jag har lärt mig att med hjälp av trafiken avgöra när klockan närmar sig 6 och morgontrafiken startar. Klockan 6.30 går morgonbussen och sopbilen kommer nästan exakt kl 8 på fredagarna. Att bo på landsbygden innebär ofta pendlande till och från jobbet, så det är en rusch på morgonen och en när jobben slutar. Det är också förvånansvärt mycket tung trafik, de väljer att gena från Gävlevägen över Långshyttan och vidare mot Borlängehållet. De håller ofta hög hastighet genom samhället och ökar trafikbullret mer jämnt fördelat över dagen.
Sedan Mats blev dålig har uteplatsen på framsidan av vårt hus, som ligger vid vägen, blivit vår vanligaste utevistelse eftersom den är lättåtkomlig. På andra sidan vägen står vår brevlåda och bakom den har vi haft en skogsdunge med rikt djur- och fågelliv. Vi ser och hör rådjur, rävar och vid ett tillfälle en grävling och fåglarna håller konserter på morgnar och kvällar. Vi har accepterat trafiken och ändå kunnat njuta av närheten till naturen.

Det är denna skogsdunge de nu har börjat fälla och planerar att öppna ett schakt- och grusupplag På marken. Vi oroar oss och tänker att det blir svårt att vistas på framsidan av huset på grund av ytterligare buller, som för övrigt inte bara håller sig där utan även kommer att störa i hela trädgården. Kan vi över huvud taget odla eller torka tvätt på framsidan? Rivningsmassor dammar vid hantering…
Vi har kontakt med vår närmaste granne som riskerar att få tre baracker stående 10 meter utanför köksfönstret i stället för skog. Vi har båda lämnat in protester, för första gången för flera år sedan och nu igen.

Att på landsbygden välja att lägga grus- och schaktmassehantering inne i ett bebyggt område är helt vansinnigt!