Vi är några stycken i min ålder på jobbet som kan prata om våra ålderskrämpor, vår trötthet och vår stundande pension.

Krämporna kommer krypande och det vänjer jag mig vid efter hand, artrosfingrar som värker, gallproblem, psoriasis som blommar upp ibland, mage som reagerar på medicin, svullnande ben… det blir en vana och de stunder då jag inte har besvär eller när det inte gör ont någonstans kommer allt mer sällan. Det bara är så och det är OK.

Jag sover väldigt bra och mycket, det är jag oerhört tacksam för. Jag sover bättre och mer än någonsin tidigare i livet. Trots detta är jag tröttare men det är inte bristen på sömn det handlar om. Det handlar om energi, tillgången på energi är mycket mer begränsad.

Men jag är också mycket bättre på att hantera mig själv, så i det stora hela går livet i min kropp ihop.

Sedan är det det mentala, den styrka jag byggt upp under livets resa ger mig tillfredställelse både privat och på jobbet. Jag kan för det mesta ta mig an alla typer av situationer. Det är en tillgång som jag uppskattar. Att vara Gunilla är helt OK, ja till och med fantastiskt!

Det är ledsamt att se sin ork, kropp och hälsa försämras med åldern. Jag tillåter mig att vara orolig och rädd inför framtiden, vågar prata om och tänka på olika scenarier. Där lägger Mats och jag mycket energi just nu och då blir jag ännu tröttare. Men det är OK det med.

.