Jag har sovit som en stock efter att ha pratat med Tobias i San Diego och mailat med kusin Helena i Holland. Natten har varit lugn för Mats, han kissar lite så det är inte helt stopp. Jag kommer inte att besöka honom förrän i eftermiddag när Joel har kommit.

Jag kommer att ägna förmiddagen åt att koka den älggryta som vi förberedde i lördags och röja lite här hemma. De senaste dynen har varit röriga både känslomässigt och här hemma.

Tankarna går och jag har svårt att inte tänka framåt, men det är kanske bra att förbereda sig för lite olika scenarier. Jag vet inte.

När ambulansen körde iväg tittade jag på husbilen och tänkte: Ska vi någonsin få användning av dig?

Kommer Mats överhuvud taget bli återställd i det skick han var innan hjärtstoppet? Dagen innan var en av hans bästa vad gäller andning och kondition på mycket länge.

Personlighetsförändringar är vanliga enligt läkaren, vad innebär det? Det känns i alla fall skönt att han redan visat ha kvar sitt goda humör och sin humor!

Vilka risker finns att det här sker igen? Vågar jag någonsin lämna honom ensam igen?

Hur gör jag/vi med alla pågående projekt där de flesta redan är uppskjutna ?

Kommer han över huvud taget att överleva detta?

Alltför mycket är ovisst men jag ska försöka att ta en dag i taget. Det är skönt att Joel kommer. Elin har erbjudit sig att komma när han reser hem igen. Det känns tryggt och skönt att de har möjlighet!

Är troligtvis fortfarande i något slags chocktillstånd, vi hade bara förväntat oss förbättringar av Mats hälsa. Naturligtvis har tanken funnits på att någon av oss snabbt blir sämre eller dör. Vi har pratat om det men det kändes ändå så overkligt, ungefär som med cancern- det händer bara andra inte oss!

Jag känner mig trygg i mig själv och vill tillåta mina olika känslor. Jag försöker möta detta så ärligt och öppet som möjligt genom att pysa ut de orostankar jag har, släppa fram den sorg jag känner, be om hjälp när det behövs och tillåta mig att det kommer vara olika lätt att ta och möta en dag i taget!

Fotot är från förra sjukhusvistelsen då vi kunde prata med varandra via Skype.