Först måste all snö bort, tung och decimetertjock. Plogvallen dubbelt så tjock. Bilen får tuppkam eftersom armarna inte räcker till.

Mats är på gott humör men det är klart att tankarna går. Kanske måste han till Uppsala och hur lång tid tar det innan de kommit till rätta med medicinen eller vad det nu är som gör honom sämre… Hundarna är i bilen och jag stannar ungefär en timme, sedan blir vi båda rastlösa. Det är bra med sms-kontakten men fint att ses och känna in varandra en stund.

Nu ska jag titta på SM-skidor och sedan försöka fördriva kvällen så bra som möjligt.

Vårt hem är skapat för vår flock, när en medlem saknas blir det tomt. Jag vaknar och har gråt bakom ögat, Mats saknas mig! Hundarna är molokna och håglösa och det är uschligt här hemma! Mats var inte heller glad över att behöva stanna hela helgen, han hade hoppats få komma hem idag.

Det är känslorna, förnuftet säger att det är tryggt att de har koll på honom, den oro och osäkerhet vi känner när något inte är bra tär på oss. Att ta beslutet att ringa ambulans och överlämna allt till vården var det enda rätta.

Snön har vräkt ner i natt och bäddat in Arkhyttan i en extra tyst lördagsmorgon. Det gick knappt att öppna ytterdörren. Jag kommer har mycket skottning idag och det är bra för jag blir handlingsförlamad av att Mats är på sjukhuset. Besökstiden blir fokus och vi sms:ar flitigt.