Det är två känslor/ tankar som just nu är dominerande hos mig.

Den ena är insikten i det fantastiska att Mats överlevde hjärtstoppet utan bestående men. I Sverige råkar cirka 10000 människor ut för hjärtstopp varje år och bara 600 av dem överlever. Många av de överlevande får bestående men. Jag är oerhört stolt över att jag kunde bidra till att han fortfarande lever. Jag kunde inte flytta ner Mats på golvet så jag fick arbeta på honom i fåtöljen, därav blev revbenen extra åtgångna. Jag blåste inte luft i hans lungor utan bara höll igång hjärtat. Jag höll på i 20 minuter innan räddningstjänst och ambulanserna kom. Mitt minne sviker mig lite, det var alltför otäckt att se livet försvinna ur honom.  Men med hjälp av mannen/rösten på 112 och all den kärlek och kraft universum rymmer var det ingen tvekan, Mats fick inte dö och vi höll liv i honom. Det tog totalt 25 minuter innan de fick igång hans andning och hjärta.

Det andra är oron, rädslan och paniken.

Tiden direkt efter var omtumlande, jag kände panik mest hela tiden och han fick flera hjärtstopp innan de beslutade att sätta in ICD: n.

Det ger oss trygghet att han har en inbyggd hjärtstartare och vi fick några veckor hemma innan Den fick arbeta. Den gick in en gång här hemma och två gånger på sjukhuset för en vecka sedan.

Jag triggas igång på direkten och går in i en aktiv handlingsfas med paniken som brasa. Det suger massor av energi och jag måste lära mig att inte reagera på alla Mats reaktioner.

Mats är orolig att det ska slå till igen, det är väldigt förvirrande eftersom oro och ångest ger samma symptom som hjärtat. Vad är vad? Han vill inte tänka på det som har hänt, kan inte se på sjukhus, skadade och sjuka på TV:n och har ett stort jobb med att bearbeta sina känslor. Jag rycks ibland med i hans oro eftersom jag triggas så lätt, så nu kommer vi att ha en känslomässigt svajig tid.

Läkarna och vi hoppas, eftersom de har fått balans på Mats salter mm, att hjärtat har stabiliserats och att vi får en lugn tid. Om ICD:n slår till igen blir det definitivt ett ingrepp i Uppsala.

Vi tar hand om oss själva och varandra på det bästa sätt vi kan och ser tiden an. Vi hoppas att att det blir lugnt och händelselöst och gärna lite tråkigt. Spänning har vi fått nog av!