Jag har varit hos Mats några timmar, han har ett fint men kallt enskilt rum. I morgon tar jag dit elfilten. Jag hjälpte honom att klippa och raka sig, det hann vi inte fixa under hans hemmavistelse. Mats är lite uppgiven och jag är fortfarande lite ilsken. Det är som det är och det är inte kul!

Besked om Uppsala och från läkarteamet har inte kommit än. Sveriges hjärtläkare har ett möte i Göteborg i slutet av denna vecka, så ett ingrepp före måndag är inte aktuellt.

De har läst av hans ICD och sett att den gjorde det den skulle. Därutöver har kroppen själv tagit hand om den arytmi som uppstått, bl a i morse.

Hundarna klarar nu av att vara hemma ensamma 3-4 timmar utan att ställa till med något, det märks att Maja blivit äldre.

Ute är kyligt, strax över noll grader fastän solen har lyst.

igår hade jag fått nog! Det är ohållbart att leva på detta sätt, med hem-  och ambulansfärder om vartannat. Vi har svårt att orka med denna berg och dalbana av  förhoppningar, oro och bakslag. Det akuta skedet har pågått sedan januari men de senaste två åren har varit tunga och långa med utredningar och undersökningar innan han fick sin PAH-diagnos i december. Då trodde vi att det bara kunde bli bättre!

Det är fruktansvärt synd om Mats, hur ska han orka komma igen gång på gång efter alla dessa bakslag. För första gången tycker jag synd om mig själv också, hur ska jag orka? Detta är inget liv, jag räddade Mats liv, men till vad?

Jag är otroligt arg över situationen, jag har fått nog! Vi måste hitta en lösning, Hur den än ser ut!

Fotot är från igår då kommunen besökte oss för att diskutera bostadsanpassning. Det var en timme innan Mats fick sin ”hästspark”.