Mats har väntat tills alldeles nyss på att de skulle läsa av ICDn. De har ställt om den lite för att den ska passa den nya medicinen. Nu ska de avvakta natten och läsa av den i morgon igen.
Mats tror och hoppas att de kommer att skicka hem honom i morgon. Det vill jag också men känner mig dubbel. Jag vill inte att vi ska vara rädda och oroliga och inte veta vad vi ska göra om ICDn slår till. Likaså sjunker hans syresättning emellanåt, på sjukhuset har han hela tiden syrgas. Hur hanterar vi det här hemma? Vi måste skapa oss en trygg oas här hemma igen efter all dramatik.
Det har varit skönt att prata med honom, gårdagens skräck sitter kvar i mig. Mats är mig så kär och jag vill inte leva utan honom!
Jag har dammsugit och varit ute i trädgården en hel del. Det är 15 grader i skuggan, underbart! De kom på förmiddagen och fyllde grus i håligheterna vid utfarten och grinden,
