Åsa har skickat film och foton så att jag fått se lite från gårdagen. Vi pratades vid i telefon och hon var mycket nöjd. Hon ska ta sig en välförtjänt vila efter den intensiva slutspurten. Utställningen kommer hänga halva maj månad och min syster Karin och kusin Liza kommer att besöka den i maj.

Dagens Falubesök blev tidigare än vanligt, Mats delar nu rummet med två andra men har en egen liten hörna i solen. Vi var lite mer optimistiska idag…

Jag har lyckats tömma Veras gamla bokhylla som står vid den vägg vi kommer att ställa vår säng. Bokhyllan ska slängas och innehållet bäras bort till lämpliga ställen. Vi vet inte hur vi gör med atelje och målarmaterialet än.

Igår infann sig, eller åtminstone var det första gången jag blev medveten om det, en ny känsla. Mats har varit på sjukhuset så länge att jag kände en ny distans som inte kan uppvägas av kontakt via sociala medel eller korta sjukhusbesök. Vi har börjat leva separata liv och jag kände mig ensam… jag vet att vi har våra egna känslor och tankar att ta hand om (som alltid) MEN vi brukar dela mycket också. Det känns som om det blir mindre och mindre och det gör mig mycket ledsen! Jag kände en obeskrivlig saknad och stor sorg!

Vårt hem är inte vår trygga oas längre, sängen gapar tom och kall trots Maja och Puttes närvaro och måltiderna är tråkiga och oinspirerande. Måtte det vända så att han blir bättre och kan komma hem!

Mats har hört av sig, natten har varit lugn. Nu avvaktar vi vad läkaren kommer fram till idag.