Åsa (som heter Båve) fick lysande recensioner i GöteborgsPosten! Gissa om vi är stolta!

Mats väntar på ronden och jag väntar på hemtjänst, det är städdag idag.

Jag kommer att fira tidig Valborg med Mats på sjukhuset. Här hemma fortsätter ateljeröjandet, det tar tid.

Vi går igenom olika faser och jag har tydligen kommit till gråtfasen. Jag går omkring med gråten bakom ögonen och titt som tätt sipprar den ut, bara så där, av nån tanke, känsla eller vad det är…

Det är läkande!

En av de viktiga saker som jag lärt i livet är att det aldrig går att förstå en situation förrän du upplevt den själv. Och om du gör det är det din upplevelse, andra upplever det på sitt egna sätt. Däremot kan jag närma mig andras upplevelser om jag varit nära dem själv.

Jag levde arm i arm med döden under cancertiden, min egen död fanns där hotande och jag såg flera vänner dö. Det Mats upplever, att inte veta om han lever nästa sekund, att inte veta om han öppnar ögonen igen om han blundar eller somnar, har jag ingen erfarenhet av annat än av allmän dödsångest. Jag har förstått och hört hans rädsla och kan lyssna och finnas, men inget mer.

Min situation är ny på så sätt att jag hjälplös står vid sidan och tittar på och bara väntar. Väntar på vad då? Bättring naturligtvis, men försämring och i värsta fall döden finns också med i bilden. Jag känner mig oerhört instängd i vår bubbla, är orkes- och initiativlös. Jag sköter det vardagliga och besöker Mats, nåt annat finns inte plats för.

Då är det extra fint att glömma allt elände och fälla glädjetårar för att det går bra för Åsa!