Under en lång tid fick jag ofta peppa och påminna mig själv om att vi skulle komma till den punkt vi är idag. Mats blir synbart piggare och piggare och vi kan ta till vara våra dagar på det sätt vi önskar.
Under de tunga stunderna tänkte jag:
-OK, jag räddade Mats liv- men till vad?
Då befann vi oss i kaoset med att hitta rätt medicinering och med flera hjärtstopp och tillslag av ICD:n. Mats var svag och livrädd för att få ytterligare tillslag. Jag körde mellan Falun och Arkhyttan och levde i en överlevningsbubbla.
Nu släpper vi den tiden och går sakta men säkert mot en ny tid. Mats vikt är tillbaka där den var innan sitt första hjärtstopp, hans ben släpper svullnaden och han kan dra ner på sin lugnande medicin. Vi utmanar oss lagom mycket och Mats prövar nygamla sysslor, vår värld normaliseras även om det blir på ett helt nytt sätt.
Idag ska vi träffa en sjuksköterska på Faluns hjärtklinik. Han är utsedd för att hålla koll på Mats medicinering. Vi är inte nöjda med hur det skett hittills, de är dåliga att samordna sig mellan Uppsala och Falun och dessutom är även Avesta och Långshyttan inblandadE. Vi upptäckte att de gett en felaktig medicinlista i Uppsala och har fått lägga massor av energi och telefonsamtal till de olika sjukhusen utan att känna att vi fått ett tillfredsställande svar. Det är definitivt inte vi som ska ha koll på detta och vi räknar med att sjuksköterskan Lars ska ta huvudansvaret och samordna de olika instanserna!
Igår hade vi en mellandag, jag var fortfarande lite tagen efter anspänningen av ny medicin och Mats mådde lite sämre. Klasse tittade in och hjälpte oss med att titta på vattenpumpen i husbilen. Han lovade att hjälpa oss att byta den, sedan är den klar att göra utflykter med. Vi hoppas vi snart kan göra en premiärtur tillsammans med Gerd och Klasse, de har precis bytt till en nyare husbil från samma år som vår (2001).
Det regnar!
