Jag befinner mig i ett ganska bräckligt tillstånd just nu och funderar påvarför.

Jag har bäddat in oss i en ny trygghet efter att Mats varit hemma under en så lång period, återhämtat sig och blivit mycket bättre. Jag vet att jag direkt efter hjärtstoppet och under sjukhustiden hade en nödutgång öppen för att Mats inte skulle bli bättre, komma hem eller överleva. Den nödutgången hade jag nu stängt ordentligt och började se en gemensam framtid.

När han blev inlagd i måndags raserades min nyvunna trygghet och min framtidstro trots att det inte var livsfarligt läge utan det gällde ”bara” att hjälpa kroppen att hitta rätt balans. Dagarna han var på sjukhuset blev långa och jag hade svårt för att ta mig för någonting. När han kom hem kändes det jätteskönt men jag mådde ännu sämre. Jag fick en efterreaktion som jag inte var beredd på.

Ur profeten av Khalil Gibran

Älska varandra
men gör inte kärleken till en boja.
Låt den hellre vara ett rörligt hav
mellan era själars stränder.
Låt var och en av er vara ensamma
liksom strängarna på en luta är ensamma
fastän de vibrerar av samma musik…

Jag tycker att ovanstående text uttrycker vad tvåsamheten innebär för mig. Det blir väldigt tyst och konstigt om den andra strängen eller vårt hav försvinner…

Rädslor är aldrig bra och jag har släppt fram min rädsla. Jag har det så underbart bra tillsammans med Mats och vill inte förlora honom!

Detta ska jag försöka ta hand om och släppa rädslan. Vi finns här och nu!