Igår vände det! Under eftermiddagen hade smärtan avtagit betydligt. Vi körde Maja till veterinären och fick epilepsimedicin utskrivet för ytterligare ett år. Hon har inte haft några anfall sedan hon började medicinera.
Mats körde eftersom jag var lite medtagen, den stora tröttheten kom när när smärtan minskade. Jag stapplade tidigt i säng och sov bra fram till 4-tiden då den molande värken gjorde sig påmind.
Idag ska jag röntgas i Avesta, det går snabbt framåt i artrosutredningen! Jag tror och hoppas att medicinen fortsätter att minska min smärta och att de smärtfria perioderna blir allt längre.
Idag grattar vi min syster Birgitta, det är hennes dag i dag!
Efter en dryg veckas stark smärta tittar jag på dammtussarna som växt till dammberg, tittar jag ut ser jag grönskan och överblommade äppelträd, trädgårdsland som behöver planteras och ved som ska staplas.
Mats har skött markservicen utifrån sina förutsättningar och jag är så tacksam att han finns vid min sida. Och jag är så tacksam att mitt tillstånd verkar vara på tillbakagång, jag tänker med fasa på alla stackare som går med ständig smärta!
Jag har fortfarande riktigt ont när jag försöker gå men tror att smärtan minskat till under 10 i alla fall. Medicinen får musklerna att slappna av och jag känner mig ordentligt urlakad, jag märker att tom ansiktsmusklerna slappnar av!
Jag hoppas att jag ska märka en förbättring under dagen!
Jag fick en läkartid på vårdcentralen och vi kunde hämta ut mediciner som bör hjälpa mig. Likaså är nu utredning av artrosdiagnos påbörjad.
Jag har ännu inte märkt någon större lindring men sov mycket bättre i natt och humöret vände vid det respektfulla bemötandet på vår fantastiska vårdcentral. Blir det inte bättre idag så kommer vi att utöka dosen.
I eftermiddag ska Maja till veterinären i Falun för att få ut sin epilepsimedicin. Åsa meddelade att de inte fick den lägenhet de hoppats på i Oslo. De fortsätter leta!
Lätt framåtböjd, med korta steg åt sidan med vänster ben först och när det går hukandes i hög fart med rullatorn. Så genomförde jag dagens första utmaning, uppstigningsproceduren. Jag börjar få träningsvärk på alla möjliga ställen efter mina ansträngningar att undvika den värsta smärtan när jag rör mig. Numera har jag ofta. ont även när jag är stilla men svårast är att hitta en smärtfri sovställning.
Gårdagen är nästan inte värt att nämna, det var mulet o regnade lite på morgonen och temperaturen låg kring 15 grader. Mats hade en sämre dag och vi båda gjorde vad vi kunde för att klara av dagen. Jag pratade med Elin och Åsa som uppmärksammade mors dag och försökte muntra upp mig. Åsa och Martin har hittat en fin ( men dyr) lägenhet i Oslo som de troligtvis kan hyra.
Nu väntar jag på att vårdcentralen öppnar telefonerna. Idag ska jag ha hjälp!
Gårdagens höjdpunkter var facetimesamtalet med födelsebarnet Elin, Viktor och Åsa i Malmö och Mats oxfile’middag. Det var plantmarknad i byn som jag hade sett fram emot men att försöka ta mig dit var inte att tänka på, inte ens med hjälp av Mats scooter. Att köra den i en trädgård kräver träning. Så jag satt i min fåtölj mest hela dagen. Jag gjorde några utflykter när jag vattnade gurkplantor, åt och gick på toaletten. Mats klippte gräsmattan för först gången i år. Lasse arbetar även denna helg.
Jag har tid att tänka och under morgontimmarna har jag börjat ilskna till. Så här ont ska man inte behöva ha!
Smärtan i benet var inte akut enligt Avesta akutmottagning men de tog ändå emot mig och jag fick träffa en läkare. När det gäller artros, som läkaren trodde, har vårdcentralen huvudansvar. Jag hade/har inte en aning om vad smärtan beror på och vet inte hur allvarligt det är. Jag har bara en olidlig smärta som blir värre för varje dag och värktabletterna ger ingen större lindring. För mig är det akut!
Jag fick känslan av att vara en gnällig åldring och hänvisades till vårdcentralen men läkaren skrev ändå en remiss till röntgen och förklarade att smärtlindring ger man först när man vet orsaken. När jag smärtsamt linkade in till väntrummet kände jag för första gången någonsin att jag läckte lite urin vid ett smärtsamt steg. Jag nämnde detta och blev även då betraktad om inkontinent och det är definitivt en fråga för vårdcentralen.
Detta var en ny upplevelse för mig, åldersstämplingen!
Ja, jag är nästan 70 år och artros är en ålderskrämpa, kanske är jag på väg att bli inkontinent och det ok att vårdcentralen tar huvudansvaret. Men min smärta är akut oavsett hur vården organiserar sig och att lämna mig med den i avvaktan på röntgen och vårdcentralläkartid känns inte ok! Ingen var ovänlig och jag blev väl mottagen men insikten och eftersmaken är besk. Förväntas jag som åldring att tåla mer smärta och ha mer tålamod?
Jag var inte klartänkt nog att boka tid på vårdcentralen i fredags, jag var inne på att röntgen skulle göras först och bli kallad så fort de har en ledig tid. Nu är det helg och jag sitter här med min smärta och ilsknar till. I morgon ska jag begära läkartid och tänker inte vänta på röntgen. Min tid är för kort och viktig för att jag ska acceptera att vänta på hjälp när den finns att få!
Idag fyller Elin 37 år och vi skickar massor av kärlek och grattiskramar! Åsa har rest dit och är med och firar henne.
VARNING: Här kommer en lång text om hur jag just nu försöker stå ut med smärtan i min höft och mitt ben. Jag ska artrosutredas men måste vänta på röntgentid och vårdcentral och nöja mig med att äta maxdos alvedon som inte hjälper tillräckligt.
Jag skulle inte ha sagt att jag är smärtfri när jag inte rör på mig. När jag rör på mig och det gör som ondast har jag en smärta på 12 i en skala 1-10! Jämförlig med ryggskottet för 35 år sedan. När den värsta smärtan sätter i slår hjärnan slint, jag får panik, blir illamående och kallsvettig och gör allt för att undvika fler rörelser som orsakar detta. Att gå t ex. Så att förflytta mig från ett ställe till ett annat blir en högt berg att bestiga och jag undviker det och stålsätter mig så länge jag kan. Det är mycket som jag inte tänker på annars och kommer bli överlycklig om och när jag kan göra det smärtfritt igen. Att kliva ur sängen och gå och kissa på natten, att släppa ut och in hundarna i trädgården, att gå mellan bänk och kylskåp, att hämta kläder i garderoben… detta är utmaningar!
När jag är stilla har det oftast inte alls gjort ont men emellanåt värkt uthärdligt, så att vanliga normala tankar får utrymme. De helt smärtfria perioderna har blivit färre och färre och i natt är det första natten som värken besvärat min sömn. Just nu ligger jag kvar i sängen och förbereder mig för det ”maratonlopp” det innebär att stiga upp, sätta på mig morgonrock och släppa ut hundarna medan jag gör frukost innan de ska in igen och slutligen ta mig från köket till min fåtölj med frukostbricka och det jag behöver så jag kan nå det utan att behöva resa mig för all framtid!
Jag tog mig upp, släppte ut hundarna, gick på toaletten och skyndade till fåtöljen. Nu överväger jag om jag ska skippa frukosten ett tag och bara resa mig för att släppa in hundarna innan jag intar fåtöljläget igen.
Mats servade mig igår och han bar upp sin rullator från källaren vilket gör att jag kan sätta mig ner under vägen och även transportera det jag behöver ta med mig. Just nu är min värld liten. Hur länge ska jag ha det så här?
Igår var Mats väldigt pigg och aktiv och avslutade dagen med att göra mumsig musselsoppa!
I onsdags kväll var jag så optimistisk och trodde jag blivit bättre men igår eftermiddag och kväll hjälpte inte ens värktabletterna. Dessutom började jag fundera på om det var något annat än överansträngning som ligger bakom. Så i morse haltade jag upp med ännu värre smärta, väckte Mats och packade in oss och hundarna i husbilen och körde till akutmottagningen på Avesta lasarett.
I Aversta lasarett finns en restaurang som säljer Engelholmsglass, den är fantastiskt god och struten med en gräddbulle ( mumsmums) på toppen har blivit vår favorit. Mats beställde glassar för framtiden och köpte oss en varsin strut!
Jag ska utredas för artros och måste vänta på en röntgentid, förhoppningsvis redan nästa vecka. Det är bara att fortsätta med värktabletter och vänta… Som tur är gör det inte ont när jag sitter still!
Vi kunde i alla fall utesluta andra allvarligare orsaker, vilket jag tycker är skönt (Jag hade bl a mammas benproblem i tankarna, det som sluligen ledde till amputation).
Den här fotot berör mig mycket, det visar lugnet, samhörigheten, grönskan, eftertanken, glädjen och kärleken som finns här i vårt paradis i Arkhyttan.
De senaste dagarnas stillasittande har gett mig extra tid till eftertanke. Jag har lätt för att trigga igång tunga känslor och tankar när jag har ont. Mitt rygg/höftonda har varit besvärligt men börjar nu släppa taget. Det tillsammans med den begränsning mina psoriasishänder orsakar slog ut den energi som fortfarande finns kvar i min åldrande kropp. Mina ålderskrämpor blir allt mer påtagliga och tillsammans med Mats handikapp/sjukdom känns det rätt tungt emellanåt. Jag kände mig fast i en seg oövervinnerligt massa med omöjliga och ogjorda saker.
När värken minskar och ju bättre jag känner mig desto ljusare blir tillvaron. Jag känner igen situationen och vet att jag ”bara” måste vänta in vändningen. Trots det vänjer jag mig aldrig riktigt vid det. Kanske för att det ständigt tillkommer nya faktorer som påverkar oss. Åldern t ex. Den kom så fort och överraskande! Pandemi, krig och kristider är en annan bidragande faktor liksom bristande solidaritet och hotande nedrustning av demokratin. Listan kan göras lång och för första gången i livet är jag riktigt pessimistisk inför framtiden.
Utmaningen är att hitta en jämvikt i allt detta. Att se till att njuta av vårt paradis och stunderna i harmoni och lycka över allt det fantastiska jag har tillgång till. Att följa utvecklingen och stödja det jag kan och orkar för att även framtiden ska förbli en solidarisk och demokratisk plats.
Äntligen tänkte jag igår eftermiddag och kväll. Jag hade inte ont längre och började våga hoppas att jag snart ska vara helt återställd. I morse var jag inte lika optimistisk när värken startade så fort jag ställde mig upp. Men jag tror ändå att det går åt rätt håll.
Igår lagade Mats gasolluckan på husbilen, den gick sönder när vi böt gastuber i Landskrona och blev då bara provisoriskt lagad.
Förr i världen hade det inte varit något problem alls, han har kunskapen och tekniken men att arbeta dubbelvikt i den höjden med andningsproblem är ingen höjdare. Jag försökte bistå med det jag kunde. Jag hämtade och langade verktyg som en operationssköterska och vi blev nästan klara. Vi föll på målsnöret, att sätta i 4 popnitar i två gångjärn. Jag är inte stark nog och inte Mats heller nere på den höjden. Då tappade han fullt förståeligt sugen och orken och bestämde sig för att vara sur och arg ett tag. När Lasse kom hem fixade han det på 10 minuter! Sådana är vi, halta och lytta och det är viktigt att tillåta sig att tappa sugen emellanåt.
Hungerdebatten fortsätter, jag tycker att Göran Greider har en poäng i det han skrev i sin ledare i DalaDemokraten:
Däremot är jag tveksam till humorvärdet i den ingressbilden, det går så lätt till ytterligheter och jag tror inte det är rätt väg att gå. Jag vet inte vilken väg man ska gå, det är därför jag läser och tar del av de tankar och reaktioner andra delar med sig av.
Igår mullrade åskan borta i horisonten men vi klarade oss med bara några regnstänk. Sommaren har kommit med full kraft. Mats gör handlingsutflykter med stora scootern, igår till Långshyttan, och jag väntar på bättre tider. Värken börjar avta men jag har tillräckligt ont för att välja vilaläget. Sträcktittande på serien Foyle’s War (på Viasat) har räddat mig från att inte bli alltför irriterad och rastlös.
Vedhögen ligger kvar och väntar liksom dammtussarna i hörnen.
