De senaste dygnen är det nätter och morgnar som är besvärligast vad gäller värken. Endast en sovställning fungerar, då är jag nästan smärtfri och kan sova 4-5 timmar. Läkaren rekommenderade att vid sängen ta alvedon när jag vaknar för att jag skulle kunna somna om men det har inte fungerat. Normalt ligger jag gärna och drar mig även om jag inte somnar om, nu vill kroppen ha en annan ställning och då sätter värken igång. Alltså kliver jag upp och släpper ut hundar och gör min frukost med stegrande smärta som nästan blir panikartad innan hundarna är inne igen och frukostbrickan står färdig på rullatorn. När jag sjunker ner i min fåtölj klingar smärtan långsamt av och återgår till ett svagt molande. Ofta försvinner eller glömmer jag till slut bort den och jag önskar att jag kan förbli i detta tillstånd för alltid!

I det stora hela har livet blivit mycket lättare efter att ha fått en diagnos och planerad hjälp, förutom att jag under dagen periodvis är nästan smärtfri. Smärtan som gett den okontrollerbara paniken har tagit hela hjärnan och kroppen i besittning. Nu kan jag tänka och om jag har tur få något litet gjort!

Igår körde Lasse och Mats till en flygarkompis i Grängesberg. Han har drabbats av postcovid och kan liksom Mats inte gå mer än en kortare sträcka. Jag och hundarna stannade hemma och jag försökte mig på lite praktiska saker, som att tömma diskmaskinen (tänk att det krävs benmuskler även till det…) och fortsätta vika kartonger på verandan. Det gick inte så bra, jag hade för stora förväntningar på smärtförbättring helt enkelt.

Ja, jag är gnällig!

Ja, jag tycker väldigt synd om mig!

Men försöker muntra upp mig med att jag

har tur som har det så grönt och fint utanför fönstren och slipper sitta instängd i en lägenhet på sjunde våningen

snart ska få stöd och hjälp av sjukvården

slipper vara ensam, är så tacksam över att ha Mats och hundarna

kan ta mig ut och sitta/stå i trädgården och känna blomdoften, höra humlor, mygg, bin och fågelsång

Det går så där… tålamod är inte min starkaste sida!