Igår var det student- och skolavslutningsfirande runt om i Sverige. Min familj firade Ludwigs student i Stockholm och en annan del av släkten var på en släktings begravning. Livet har sin gång.

Om jag ska sammanfatta min nuvarande situation finns det bara ett ord:

Trött!

Jag satt på sängkanten i morse, efter att ha sovit riktigt bra trots begränsad sovställning, och tänkte: så här är livet utan smärta, jag hade inte ont någonstans! Där stannade jag och njöt en stund trots hundarnas ivriga försök att få mig att stiga upp och släppa ut dem. När jag väl ställt mig upp har jag ett maratonlopp framför mig innan jag kan sätta mig och njuta av frukosten.
Kortosonsprutan har definitivt gett effekt. Smärtan har minskat från 12 till 8 på en tiogradig skala, det klingar av snabbare efter rörelse och värker mindre ofta när jag är stilla. Däremot känner jag träningsvärk och har ont på alla möjliga andra ställen efter tre veckors konstig och säkert fel belastning. Och jag är så trött! Igår sov jag flera gånger under dagen. Men äntligen vågar jag tro på en förbättring!