Mitt liv känns som om jag fastnat i ett honungsliknande klister och hur jag än försöker kan jag inte komma loss. Dagligen överfaller verkligheten med ostädat hus, oputsade fönster, ostaplad ved, ovattnade blommor(även det är jobbigt när jag inte kan gå), obrukbar överbelastad veranda och listan kan göras mycket lång. Jag släpper tankarna på detta liksom att jag inte kommer ut till hallonhäcken eller björnbären för att se om de mognar/växer till sig. Det viktiga blir att klara dagens sysslor och att hålla humör och smärta på någorlunda acceptabel nivå. Och att göra en sak i taget, nu fokuserar vi på husbilen. Jag städar en liten bit i taget och Mats reparerar småfixen och det går långsamt och tar tid… Att göra i ordning och sälja husbilen har blivit ett högt berg att bestiga!

Igår hade jag en sämre dag igen med mycket värk. Då gör jag det nödvändiga och lite till och resten av tiden flyr jag in i någon serie eller lägger pussel efter pussel på iPaden. Mats och jag håller oss för oss själva för att inte dra ner varandra ytterligare. Sådana dagar har vi haft alldeles för många i sommar. Maja är dessutom skendräktig och mycket orolig. Det bästa är när hon får ligga i vårt knä och vi turas om att stötta henne.

Jag har inte riktigt tagit ställning i NATO- frågan.