Det verkar som de flesta har en speciell plats i naturen där vi är tryggast och trivs bäst. För mig är det i skogen, för Mats vid havet. Numera är jag sällan där men när vi jagade fick jag tillfälle att sitta på pass och smälta samman och bli ett med naturen. Jag håller med Hanna!
Dessutom är nedanstående sant – och då tänker jag på Ronjas vårskrik. Jag har aldrig gjort det men tanken på att skrika i skogen känns lockande.

Igår ringde de från Avesta röntgen och frågade om jag kunde komma med kort varsel och det kunde jag. Det var en mer noggrann CT- röntgen. Jag var svårstucken, först vid sjätte försöket lyckades det och kontrastvätskan kunde injiceras. Nu väntar jag på besked om åtgärder från kirurgen.

Mats kan fortfarande inte ligga ner utan tillbringar dygnet sittandes eller ståendes. Det är vissa rörelser (och nysningar) som ger smärta i ryggen. Vi tror att det är muskelbristningar som förhoppningsvis snart kommer att ge med sig.

I eftermiddag tar jag tåget till Stockholm. Min systerdotter Malin har erbjudit sig att hämta upp mig vid stationen. Det känns skönt eftersom jag känt oro inför förflyttningarna. Jag vet ännu inte hur långt jag kan gå. Jag kommer att resa med en ”dramatenväska” där jag får plats med en ihopfällbar pall så att jag kan sätta mig och vila om jag behöver.

Jag ser verkligen fram emot vernissagen i kväll och att få träffa Åsa, Malin, Pepe, Magda och systrarna under helgen. Det ska visst bli regn men vad gör det…