Jag sitter på tåget hem från Malmö och reser genom ett snöigt Sverige. Snötäcket började i Lund.

De senaste två veckorna har varit intensiva och händelserika. Först firade vi min 70-årsdag och därefter har jag ägnat mig åt min mamma- och mormorsroll.
Jag kommer nog aldrig att fatta min ålder, jag blir överraskad varje gång jag ser mig i spegeln eller på foto. Åldern känns, dels genom sämre reaktionsförmåga, syn och hörsel. Kroppen har skavanker efter levnadsåren, medicinering och sjukdomar men det har kommit långsamt så jag har vant mig.
Tanken och själen känns betydligt yngre! Det finns nog ingen ålder på själen. När jag gurglade och samtalade med Ylva Lo spelade heller inte språket någon roll, våra själar möttes och skapade band. Ett nytt liv fullt med möjligheter och som inger hopp och tro fastän framtiden känns oviss och tung!

Samspelet med Elin blev också annorlunda. Hon är en fantastisk mamma och ger Ylva Lo allt hon behöver och mer därtill. Men vi kunde också dela erfarenheter i mammarollen, vilket kändes fint. Hon och Viktor har skapat ett härligt hemtrevligt hem och har en fantastisk dotter. Hos dem känner jag mig välkommen och trivs, så jag kommer mer än gärna tillbaka så ofta det går!

Åsa var denna vecka på skolresa i Köpenhamn, nästgårds alltså men fullt upptagen av sitt.
Våra barn har skapat sig härliga liv och hem i Landskrona, Göteborg/Oslo, Malmö och Köpenhamn.

Mats och jag skapar vårt liv och just nu står vi inför en stor förändring. Husförsäljning och flytt. Hur, vart och när vet vi ännu inte. Det känns spännande!

Framtiden väntar!